Hundar, katter och andra djur uppfattas ibland som mer människors ”surrogatbarn” istället för husdjur. ”I synnerhet i ensamhushåll i stadsmiljö”, säger veterinären Susanne Åhman i en intervju i Metro. (Tips om artikeln fick jag av mina hundvänner som också säger kloka saker om detta.)
Jag tittar förbryllat på matte. Barn? Jag? Och Nova?
Alltså, min husse och matte är fertila människor i sin bästa ålder, som valt att vänta med barn tills lämplig tidpunkt för familjeutökning infinner sig. Att sedan jag och Nova ingår i hushållet har inte ett dyft med barnsaken att göra.
Båda våra människor är uppvuxna med husdjur, hund och katt. Ute på landet där katter är viktiga nyttodjur liksom sällskap. Men inte som barnkompensationer, det finns inte i världsbilden. Vi är som sagt nyttiga. Och nu ska jag sticka ut nosen: Det är det få barn som är!
Vi betraktas som djur med djurs behov – att gå promenader i koppel och nosa på grästuvor där andra katter pinkat, gnaga av elsladdar och jaga småkryp eller purjolöksbitar under kylskåpet. Eller att få blogga av sig lite emellanåt. Men förmänskligade – nej, inte vi inte. På den punkten kan jag tala om att matte och husse lyckats behålla förståndet.
Ovanstående är inte heller det minsta motsägelsefullt (Ser ni framför er hur jag ler brett med uppdragna morrhår medan jag skriver detta? 
) för någon som är 100 % katt, det garanterar jag!!!
Likaså, när matte jobbar på katthemmet för att hjälpa missar att få nya egna hem, då tittar hon och övrig katthemspersonal noga till att de adoptionsintresserade verkligen förstår att sköta sina blivande katter – som KATTER, med uppfyllande av t ex behoven revir-lek-jakt-klättrande-flockmedlemmar-växa upp/åldras och må bra…
Men så kommer nästa synvinkel: Om en hemlös katt får välja, så är den nog hellre någons surrogatbarn än övergiven, frusen, svulten och utestängd… Dock, skulle någon komma och säga ”Jag vill ha en katt att klä i söta små kläder och köra runt i en vagn hela dagarna, allt i HelloKitty-design?” så skulle de få ett stort X i rutan ”Nekas adoption”. Där ungefär går gränsen.
Katter ska ha kattliv. Människor ska ha människoliv.
Men att betrakta katten eller hunden som en värderad familjemedlem, som hålls försäkrad, frisk med veterinärvård och bra kost, upp i hög ålder, anser jag vara helt godtagbart. Det betyder ju inte att man ersätter eller åsidosätter resten av tillvaron med kommande eller befintliga egna barn. Istället tillför man helheten en dimension av närhet, kärlek och livsvisdom, som alla kattägda och hundägare inser är ytterligare en av livets guldkanter!
*spinner*
