Just nu faller tisdagsskymningen. Morgondagen är långt borta, om den vet vi inget. I trappuppgången tystnar ekot efter grannens steg och grannbarnens ylanden dämpas av en lägenhetsdörr som stängs. Alla stänger dörrarna om sina små världar, kryper till sängs, blundar och somnar med djupa andetag.
Jag sitter vaken i fönstret och stirrar ut på skymningen, på den ljumma juninatten. Från ventilationen susar det tyst. Det är som att vara i en glaskupa, en overklig värld avskild från allt runtom. Vet någon att jag finns? Tänker någon på mig?
Hur länge finns man egentligen?
Svaret är: Så länge någon minns dig. När någon uttalar ditt namn för sista gången, det är då du bleknar bort.
Kanske borde vi rista våra bloggar i sten i stället?