Månad: oktober 2010

Jag läser en insändare i dagens Corren och undrar frustrerad:

• Om polisen i Linköping brukar behandla sitt ansvar så här nonchalant över lag?

• Om det är polisiär kutym att lova saker och sedan sopa sitt åtagande under mattan?

• Om övrig regelmässig polishantering av denna personal görs med samma nonchalans och brist på känsla för rätt/fel?

• Vad mer ”låtsas” man göra? Sköter man sitt jobb verkligen?

• Vilka mer slags hänsyn brister?

Eva Eklund skriver besviket:

En stor riskvast vill jag ge till Polisen i Linköping som bara släppte ut den katt som vi lämnade upp till vakthavande befäl en söndag i september. Katten hade kommit in i vår trädgård på förmiddagen och vi såg genast att allt inte stod rätt till. Den hade ett strasshalsband som den även lyckats kränga in vänster framben i, vilket hade orsakat ett stort sår under frambenet.

Katten kom genast då vi lockade på den och var mycket foglig och samarbetsvillig då vi lyckades avlägsna halsbandet bland alla blodiga tovor. Den lät oss också klippa bort tovor och göra rent såret. Vi plockade bort cirka 30 fästingar och gav den magra katten lite mat. Kontakt togs med Slaka djurhem samt med polisen eftersom den enda lediga platsen på djurhemmet var den som polisen hade för tillvaratagna djur.

Det beslutades att vi skulle lämna upp katten till vakthavande befäl för vidaretransport till Djurhemmet, vilket också gjordes kl 13. Polisen erbjöds låna den kattbur som vi lämnade katten i, vilket avböjdes. Vi lämnade också vårt visitkort.

På djurhemmet hade man under tiden lyckats hitta ägaren som blev överlycklig. Katten hade varit försvunnen sen 1 augusti och flera annonser hade satts in. Men någon katt lämnades aldrig in till Slaka djurhem. Polisen hade bara släppt ut katten, nu svårare att identifiera eftersom den inte hade sitt strasshalsband på sig.

Hur kan man bara vara så grym att man bara släpper ut en skadad, mager katt utan vidare? Har via mejl försökt få kontakt med polisen för en förklaring men förgäves.

Eva är ledsen. Jag också. Och ägarna till den lilla katten, vad ska de tycka? Var släpptes den ut? I ny främmande miljö? Eller var finns den nu? Och hur ska den stackaren må!!??

Skäms, Linköpingspolisen! Sjufalt skäms!

Så här fint kunde Slaka djurhem ha tagit emot missen, plus hjälpt den till sin rätta ägare, om de bara fått chansen:

Min lilla glas- och keramikkattsamling har nu fått ett helt otroligt toppbud:
                       1 000 kr! 
Jag är stum mållös knäpptyst svansdansande tårögd djupt rörd och tacksam… *torkar nosen på tassarna*

Men för att hålla vad jag lovat är viktigt, att auktionen ska pågå till veckoslutet d v s fredag, så – fler bud? *blink*

Ni ska veta att detta landar i en stund när Livbojen tagit på sig ett tufft jobb att få in den lilla kattkolonin och att få dem alla friska. Som tur är har den snälla veterinären som anlitas nu också beredskap för att fler små katter snabbt kan vara på väg för behandling, det känns bra!

Och den som vill lämna ett mindre bidrag till dem hittar deras konto här – och även om man inte då blir ägare till en samling keramikkatter, så blir man en god hjälpare till levande små katter i nöd!

Lilla Simona, inte mycket mer än kattunge själv, födde idag på måndags-eftermiddagen fyra fina små ungar… Jourmatte märkte snart att allt inte fungerade som det skulle – Simona visste inte riktigt vad hon skulle göra med de små?!
Hon låter dem dia snällt och har gott om mjölk men verkar liksom nollställd ifråga om övrig moderlighetsservice d v s slickar dem inte och bryr sig inte om kissningstvätten. Man får hoppas att modersinstinkterna dock snart ska vakna mera, för hon reagerar om man tar upp ungarna och de skriker, då vill hon ha tillbaka ”sina barn”… Som sagt rinner mjölken till i massor och redan en knapp timme gamla så slogs de två förstfödda blint om en spene! Vilka fajters!

Förlossningen var lite jobbig, hon såg helt olycklig ut när krystvärkarna kom och hade de sorgsnaste ögon –  pupillerna var enorma! Simona tittade frågande på sin jourmatte som om hon undrade vad det var som gjorde ont, och varför… Själva födandet gick ganska lätt men efteråt brydde hon sig knappt om de första ungarna när de kommit ut, tvättade bara bort förlossningsblodet lite på trean men mer på fyran, sen slickade hon inget mer, så de fick torkas lite varsamt och ligga med vetekudde i lådan tills de var helt torra. Hon åt bara upp två av de fyra moderkakorna, och bet bara av en navelsträng själv.
Ungarna – en svart, en silvergrå, en tabby och en tigrérad – är som väl är jättepigga, normala och äter som små lejon. Massor av tjock päls har de också.

Men: Alla fyra kissar duktigt med varsam tvättlappstorkning i stjärten men hur ofta behöver det göras? Det måste ju göras för att de ska må bra, tills kroppen utvecklats så de ska kunna kissa själva…

Förhoppningen är annars att familjens misse perserkatthonan Siri med tiden kan övertalas att bli stödmamma och hjälpa till, för Simona accepterar att Siri är i rummet och framme vid kattungelådan. Och Siri har fött många kullar ungar själv, och varit stödmamma vid flera tillfällen tidigare. Håll tummarna och tassarna!

Men som sagt, under tiden, hur schemalägger man kisseriet?

(Skönt att man är stor nog att sköta lådan själv! Puh!)

Du kan inte motstå Emrik!!!! Se djupt in i Emriks ögon och säg efter mig: Mjau, jag ska adoptera en katt från katthemmet! Mjau, jag ska adoptera…

Mer än en gång hör eller läser vi om katter som förflyttats till nya orter och nya hem, med bil, båt, flyg, långa sträckor – men som på något outgrundligt sätt lyckas ta sig tillbaka till platsen de kommit från och där de uppenbarligen VILL vara – HUR GÖR DE!??

Många, även tidningen Barometern, engagerades i den katthona som den 24e september, efter att ha kastrerats samt opererat bort bölder på magen, på ett olyckligt sätt lyckades smita sin väg, precis utanför Djursjukhuset på Gasverksgatan i Kalmar. Katten hade precis vaknat efter narkosen. Hon bars i en kattbur tillsammans med två av sina ungar.
När buren ställdes ned i bakluckan på bilen på djursjukhusets parkering gick burdörren upp av misstag och katten sprang i panik bort mot ett litet grönområde.

Kattmamman hade gått hemlös en längre tid i Arby och några kattentusiaster hjälptes åt att fånga in henne och ungarna på en plats hon sökt sig till, där det fanns en vänlig dam som matat kattfamiljen. Hon hade tyvärr inte möjlighet att ta hand om allesammans. Jourhem var ordnat för dem och nu hände det olyckliga, så att det blev att kattungarna blev levererade utan mamma katt. Som tur var så är de så pass stora att de klarade det.

Nyss sövd och nyss opererad men på rymmen i ett knappast lämpligt skick för eskapader skapade kattmamman en väldig oro. På Hittekatter engagerades en mängd letande människor och det kom in svar på tidingens efterlysning, men visade sig tyvärr vara en annan liknande katt… Sökandet i buskar och parker, överallt kring Djursjukhuset, avslöjade ingen kattmamma.

Så döm om allas förvåning när damen i Arby hörde av sig idag med följande rapport:
HEJ ALLA ENGAGERADE KATTVÄNNER
HÄR KOMMER ETT GLÄDJANDE BESKED!
I morse 09.10 sitter katthonan på kökstrappan till Brovillan i Arby och väntar på mat. Hon har nu fått lite mat… nu är katten här. På 9 dagar tog hon sig de dryga 2 milen från Kalmar och hit. Visst är hon en fantastisk katt och nu tycker jag att hon ska få fortsätta att leva i den här miljön. Hon har genom sitt beteende visat att hon vill vara här. Tack alla!

Nu är ju inte det här exakt den väg som katten promenenerat, men en snarlik – men visst är det otroligt hur envis och klok en misse kan vara som genom helt främmande miljöer lyckats ta sig – över ett par vattendrag dessutom – på nio dygn tillbaka ”hem”!??? Jag kan inte annat än undra: Hur har hon burit sig åt??? Minst 2,5 km per dag måste hon ha gått på okända platser, men ändå kommit rätt! Helt otroligt! Lilla mamma katt…

Visst är det fantastiskt att vara katt!!!

En av de tre som hittills fångats in… och de andra två:

  

De behöver så mycket KÄRLEK!!!!!

De nyser lite och den minstas ögon rinner, så direkt i morgon blir det tur till veterinären för allesammans… Men den lilla smoke flickan (Överst) har ändå redan börjat slappna av och leka litet!

Jag ska försöka hitta på något att auktionera ut till förmån för de här små sötnosarnas veterinärkostnader för Livbojen, jag börjar väl med loppisfynden som är med i gårdagens blogginlägg – de går att bjuda på till veckans slut!

I lyxiga villakvarter i Torshälla går en liten kattkoloni på ett tiotal vuxna och minst lika många små kattungar – men omgivningen gör ”ingenting” för att hjälpa dem… Tydligen har de sitt ursprung i att någon flyttat ifrån sina katter för ett par år sedan! Och ingen har brytt sig om dem heller – ”Ingenting” innefattar alltså att medvetet pricka och köra på små kattungar ute på gatan, att inhägna trädgårdarna så att inga katter kommer in där, och att hota (!) och frysa ut dem som nu försöker mata in och hjälpa till att fånga katterna. Det är inte katthjälp utan krig…

En dam har försökt hjälpa katterna med mat och social kontakt, så att det ska gå att fånga och få bort åtminstone ungarna innan vintern, men har anmälts till Länsstyrelsen – vad hjälper det? Några ungar är kanske bara 6 veckor gamla… Små, ynkliga och lite undernärda sitter de där och försöker få närhet och tigga mat från folk som bara sparkar åt dem, vill inte se dem ens!

Vad jag inte förstår är hur korttänkta folk i ett grannskap kan vara – om de gått ihop och fångat in, kastrerat och adopterat ut katterna när de bara var ett fåtal, så hade dagens problem inte existerat???! Och det hade kostat småpengar??

Sara på Livbojen skriver: ”Fan, hur skall man nu kunna ha en skön helg när de små pluttarna springer där och fryser och letar efter mat, det är olidligt!!!”

*** Två ungar är infångade akut då de inte såg ut att må bra och tas nu om hand i ett jourhem.

*** Livbojen söker också fler i Eskilstuna-Torshälla med omnejd som kan ställa upp och vara jourhem!!!

Och kattungen Gucci är till exempel en av alla kattungar hos Livbojen som söker nya egna hem, läs mer om dem här!

De här tre charmiga katterna följde med Stora matte hem från loppiset på bygdegården Jädersgården igår:

Jag vet inte om de är några dyrbarheter, men de är så mysigt personliga – lite slitna, den högra har fått ena framtassen ditlimmad, och den vänstra har lite fläckar – men tänk om någon tycker om dem ändå?

Om det är någon som känner till varifrån de kan komma, så får ni gärna berätta! *spinner* Tror ni att någon vill bjuda på dem om jag auktionerar ut dem – alla tre i ett paket – till förmån för ”mitt” katthem i Örebro? Ändrat! Jag har just packat 2 lådor med andra saker som Örebro katthem ska få och de här tre loppismissarna auktioneras nu ut till förmån förTorshälla-kattungarna istället! Går att bjuda på till slutet av veckan!

Min kompis Tess – med mysmissarna Yatzy och Tetris – har en katt-fototävling på sin blogg! Skicka in ditt bästa kattfoto så har du chans att vinna ett fint kattschampoo!

Hm, ska jag skicka in den här bilden:
Jag tycker att jag lyckats att ta ett högst unikt foto av Nova!?!

Och äntligen har det kommit ett sådant där ”skicka vidare-mail” som innehåller anvisningar som faktiskt fungerar:

”Äntligen ett kedjebrev som håller vad det lovar!”