Månad: januari 2010

Bara de invigda kommer att förstå detta! Berättar mer i morgon kväll! Överraskningar är nämligen så KUUUUUUUUUUUUUUL!

Vill ni veta hur det verkligen var med den lilla röda kattungen i krigsbilderna tidigare? I alla fall en av dem var en solkattshistoria.

Det var i Afghanistan för snart 4 år sedan… Ottawatidningen berättade:

Private Fenner, of Ottawa, discovered his feline companion after a long night patrol in the treacherous Panjwaii district of Afghanistan in late September. When Pte. Jay Fenner scooped the trembling kitten from a busy road as several LAV III’s roared by, the frightened animal stared back at its rescuer and let out an endearing squeak. And that was that — Squeak had named himself.

As dawn approached, the exhausted soldier was ready to rest his nerves when he spotted the tiny orange kitten shaking on the road, mewing. He ran to pick it up, determined not to let it get hurt.

The 27-year-old soldier — based in Petawawa with 1RCR, Bravo Company — offered the kitten some chicken from his rations and set his gun down in the dirt before falling asleep on the ground. Nestled in between Pte. Fenner and his gun lay Squeak — a rare, peaceful moment that a fellow soldier captured in a photo.

For John and Jane Brennan, seeing an image of their son for the first time since he left for Afghanistan in August was a shock. He looked thin and worn, but there was relief that he had found some comfort. At least, they thought, he had a companion to take care of that would take his mind off constantly worrying about his own safety.

”It was so nice to see him. It’s scary when it’s your son out there,” said Ms. Brennan, who also used to serve in the military. ”The cats over there are wild, I’m surprised it didn’t tear him to shreds, but it was probably frightened.” She said Squeak hasn’t left her son’s side since they met. In fact, it’s hard to tell who is more fond of whom. The two regularly shared his rations of eggs and sausage or wieners and beans while on patrol together. Ms. Brennan said her son is worried about who will take care of Squeak when he leaves Afghanistan and wishes he could find a way to sneak his adopted kitten back to Ottawa when he comes home. ”It seems to like chicken, it’s a spoiled cat for living out in the middle of nowhere,” she said. ”It’s beautiful, it’s really very cute.”

Kriget för dem båda slutade så här enligt en annan kort notis:
Both came home safely. Pte. Fenner took shrapnel in the head and neck, so he wound up with the cat (unhurt, of course) in Walter Reed Army Hospital, where he was discharged, no worse for wear, with a Purple Heart. Last I heard they’re still together and doing fine.

Varken katter eller söner borde behöva uppleva krig…

Metros Top100 – där ligger jag och knuffar en bandybloggare uppåt i listan vid morgonstarten. Men när jag kollar en halvtimme senare är jag inte ens med i listan? Det måste vara något spännande som händer i den dolda bloggstatistiken vid ett magiskt klockslag: ”Poff!”

Skönt att veta att man inte fastnat. Livets berg-och-dalbana håller en vaken!

Vem har den längsta, den största, den bredaste, den finaste? Som dessutom ska kunna stå upp snyggt? Tekniken är viktig…
Här är det Nova som imponerar på Ville med en verkligt tjusig svans – uppfluffad och med elegant böjning.

Man ska vara noga med hållningen – en snyggt svängd svans imponerar mer än ett spretigt trassel!

Om det är något vi katter gör, så är det att hålla koll på varandras svansar! Svansen är rena barometern som talar om så gott som allt: Humör, hälsa och – viktigt för katter – rang. Bland människor verkar det inte så fint att tala om rang, men hos oss katter är det naturligt och nödvändigt. Att ha rätt plats etablerad i kattgänget skapar trygghet och lugn. Med svansen signalerar vi raskt position och så behövs inga ytterligare krumbukter. Ett praktiskt system som människor borde ta efter!

Så det är Wikkis fredsbudskap: VISA SVANSEN, ALLIHOP!

Kattching gör så fina retro-katter, här är de senaste:

…och så en rosa:

Man blir glad bara av att se dem! *kattleende*

En trevlig ljudbok i bakgrunden, husse småpysslar med något ”nyttigt”  och jag spanar på fåglar från fönstret. Det är så lugnt…

”Men hjäääälp matte! Vad gör du?” Hela vardagsrummet utsätts för matte, beväpnad med skurduk och städiver… Min älskade samling av pizzakartonger – vet ni hur skönt en katt kan ligga på en tom pizzakartong? – åker ned i en soppåse. En stor låda börjar fyllas med julpyntet och Novas roliga klättergran viks ihop. Nu åker julen ut. Suck. Jag gömmer mig i vårt tält… Återkommer nästa jul!

Robinson är på bättringsvägen. Hans öron kommer med tiden att bli mer rundade när brännskadorna läkt. En tredjedel av öronen blev bortbrända och han har en del svart längst ut som kommer att falla av med tiden. Just nu är den svedda pälsen tufsig och kort på sina ställen.

Så här såg han ut innan branden:

En stilig kattkille men reserverad – på den här bilden ser man tydligt hans vaksamhet. Han är 4 år och har troligen haft ett tufft och jobbigt liv…

Just nu går Robinson att klappa ibland, han är vänlig även om han fräser lite. Maritha berättar att Robinson är rolig och brukar lägga sig i kattlådan och kika upp över kanten så att bara hans ögon syns. Hon säger att han ser ut som en krokodil där han ligger och kikar över kanten…

Jussis brända tassar börjar också bli allt bättre. De börjar få nytt skinn men måste fortfarande skötas om.

Mitt i allt jobbigt kanske detta är en oväntad ”bonus” – både Robinson och Jussi är nämligen väldigt skygga katter, och det att de nu behöver pysslas med lite extra kan vara en möjlighet att ge dem mer hjälp att komma över skyggheten.

Det är samtidigt ett dilemma som alltid när ett katthem har en skygg katt för adoption – den kan se kramgo ut på bild och locka till sig många spekulanter, men det är inte så lätt att hitta ett blivande hem som har full kompetens att ta hand om en katt med svårt trauma, och inse att kissen som man drömde om att få hålla i famnen kanske inte ens vill bli klappad… Somliga katter blir aldrig knäkatter. Andra byter personlighet och blir ett spinnade evighetsplåster efter bara några dagar i ”rätt” hem. Så är hittekattvärldens lotteri. Men för VARJE katt är det ändå en vinst att hitta ett EGET HEM…

Kungspudeln Molgan drog matte Linda in mot skogen i Vilsta, Eskilstuna, i lördags och hon tänkte att han fått korn på en hare. Men Molgan styrde rakt fram mot ett träd – och där satt en livlös kattunge fastbunden! ”Jag trodde den var död. Men när Molgan nosade på den så rörde den sig.”

Plastsnöret som satt hårt åtdraget om kattungens hals och trädet kunde knappast ha kommit dit av någon olyckshändelse. Linda hade bara sin nyckelknippa att försiktigt skava av snöret med och det tog en bra stund. Men när kattungen kommit loss piggnade den snabbt till, som väl var. Lilla Antonia skulle annars långsamt ha strypts av plastsnöret – så förstår ni varför pudeln Molgan är min hjälte idag?

Linda polisanmälde det hela och tog kattungen till Djurskyddets katthem utanför Eskilstuna igår. Där leker den nu obekymrat och har döpts till Antonia så länge, en kelig och glad ”vanlig randig” kattflicka. Den som känner igen sin cirka 20 veckor gamla kattunge kan höra av sig till dem på tel. 0704-67 03 36.