Månad: december 2009

Vissa sidor visas envist med monsterstor stil:

Är det bara så på min dator och min blogg eller är det fler som råkat ut för detta? Kanske ett internt Metro-strul? *suckar*

Hm undrar hur jag ska få tag i den här boken… Det känns som att den skulle kunna ge ett kattligt läsnöje utifrån följande rescension, och Binky – ja han påminner om någon… :

När Binky hittar en ansökningsblankett för att bli RymdKatt i botten av foderpåsen förstår han att han måste genomgå en avancerad träning för att bli den katt som skyddar sina människor från utomjordingar:

Binky loves his humans.
He takes extremely good care of them.
He greets them at the door.
He helps around the house.
He gives them massages.
He sings them to sleep.
And, most importantly, He protects them from aliens!
Så Binky gör allt för att bli certifierad rymdkatt – i alla fall enligt egen definition. Binky väntar i veckor och slutligen får han instruktioner från F.U.R.S.T. (”Felines of the Universe Ready for Space Travel”) och sin ”Official Space Cat Badge.” Äntligen är han annorlunda än de genomsnittliga mus- eller garnnystansjagande katterna som han sett utanför huset! Han bygger sitt rymdskepp i hemlighet inne i den övertäckta kattlådan, noga med att gömma sina ritningar för alla aliens. Materialet är ”with Things You Can Steal from Your Humans” d v s toalettrullar, en gaffel, batterierna från fjärrkontrollen… och Binky gör sig redo för ”outer space” d v s utomhus… Som co-pilot har han sin tygråtta Ted, och lådan är laddad med ”zero-gravity kitty litter”.

Den charmige Binky är ett underbart exempel på hur uppfinningsrika katter är. Ashley Spires berättar att ”Binky is based on my sister’s cat that she rescued from a shelter. He had a rough life before she came along and he is actually deaf, blind, has few teeth and respiratory problems. The concept of this loving, clumsy little kitty being a fly by night hero made it all the more hilarious for me.” Teckningarna, charmigt gjorda ”rendered in ink, watercolor and cat fur”, måste man bara älska! Boken är skriven för barn, men nog kan den förtrolla även en vuxen. Smaka bara på den här meningen: ”Binky took very good care of his human beings, but sometime every cat just has to follow his star.”

Tillvaron är konstig… emellanåt har människorna inte någonting att göra och nästan klättrar på väggarna för att de behöver ha JOBB. Sedan nästan minuten därpå har de så mycket på schemat, att vi knappt ser röken av dem??! Varför kan aldrig människor ta en sak i taget?

 Kattjobb…

Igår jobbade matte på stället med influensavaccineringen hela dagen, och i morgon ska hon också dit. Annars brukar hon tillbringa söndagar på Katthemmet, men då har hon bytt och gör ett pass på Kattis idag istället. Sedan är det fullt upp på det där arbetslöshetsprogrammet på måndag och alla dagar matte inte jobbar med vaccinationsservice. Så just nu får hon inte en enda ledig dag…

Tänk att det ska vara så svårt att balansera sin tid – jag hoppas så att matte ska orka allt!

I morgon söndag kl 13-16 ska du ta tillfället i akt och hälsa på katterna på Stockholms Katthem!

Kom och köp julklappar, köp lotter, vinn en Vingresa, fika, ät en varm korv, fynda på katternas loppis och mycket, mycket mer på katthemmets populära Öppet Hus, denna gång med jultema! Mjau!

När en katts tassar
gör avtryck i ditt hjärta
är de kvar för alltid!

Ni anar inte vilket äventyr jag varit på! Och något alldeles sällsamt vackert hände mig där – ett trolleri! Kika HÄR så ska ni få se något underbart! *tårar på tassen av lycka*

Å så katt! Varför är barns teckningar så lätta att älska medan vuxna har så svårt att bjuda på ett enda enkelt streck?

Det ser ni väl att katten bor i det fina röda huset? Eller att den här modiga katten ska åka rutschkana precis som jagbrukar göra:

Och så den klassiska runda ”boll”-katten:

Hur ser din bästa teckning ut? Oavsett hur gammal du är…?

Kommer här, nänligen vackra kattmuggar från Cat Fancy Gifts:

 
Att få sitt morgonkaffe i en kattmugg med stil vore väl inte dumt?

Stora matte berättar ofta historier om intressanta, konstiga eller rörande händelser för oss. Här kommer en skildring:

Min farmors* katt Smirre blev 21 år. Han var en storvuxen hankatt, i blank blåsvart pälskavaj med alltid glänsande vitt skjortbröst, vit strimma på nosen och vita tassar, samt vit svanstipp. Smirre följde min farmor som en skugga, överallt – till källaren för att hämta sylt, saft och konserver, till lagårn efter mjölk och grädde, till hönshuset efter ägg, till vedboden, till skogen. Eller var någonstans i närheten när hon pysslade i trädgårdsland och rabatter. Som äldre bondkvinna var hennes händer alltid sysselsatta med något. Smirre låg på en kudde intill henne i vardagsrumssoffan när hon sydde, handarbetade och skrev brev. Ofta strök den rynkade arbetsmärkta handen ömt över kattens blanka nacke och hans tassar trampade tacksamt på kjolkanten.

Smirre var en extremt duktig råttfångare och släpade hem döda sopråttor som var så stora att han fick gå bredbent för att dra hem dem. Han höll huskatter och lagårdskatter i tukt och förmaning, och det var ordning på gården under hans tass. Han slogs med ”le-katter” (vesslor), rävar och grävlingar för att skydda hönshusets innevånare. De sista åren överlät han gårdens yttre bevakning till sin sonsonson den silvergrå katten Måns Jönsson. Smirre blev lite långsammare, tröttare och stelare, men blicken var vaken och klar, spinnandet ljudligt och tassarna hölls alltid kritvita. Visst, han blev mycket tunnare det sista året, och höll sig inne mest hela tiden – men min farmor klippte hans älskade färska strömming i pyttepyttesmå bitar så att han fortfarande kunde njuta av delikatessen när tänderna inte längre fungerade så bra. Ljummen grädde skulle det vara också, en fin gammelkatt skulle inte ha kylskåpskallt heller! När han inte orkade gå så bra i trappan längre bar hon ut honom så han kunde få ligga i solskenet i gräset en stund. Och så länge kissandet och övriga toabestyr gick bra och missen var förnöjd så var det helt i sin ordning. Sedan följde naturen sin gång. Smirre somnade stilla i farmors famn en höstdag och sörjdes och saknades djupt. Men han dog mätt på liv och så mycket kärlek och omsorg som han fick de sista åren var få katter förunnat…

För det här var 1968. Jag var 11 år. Kattsand var inte påkommet för en kattlåda, utan min stela stappliga farmor gick ut i bondgårdens grusgrop och skyfflade torr fin sand i en hink och tog in till Smirre. En gammal vattendunk avsågad på längden blev den första kattsandlåda jag skådade! Smutsig sand bars ut morgon och kväll, uppför trappan, nedför trappan, ett tungt arbete.

För farmor bodde på övervåningen i vårt omoderna 2familjs lanthushåll. Varmvatten fanns inte inomhus, det värmdes i en stor gryta på spisen. Tvätten sköttes för hand i en vedeldad tvättstuga ute på gården. Så gott som allt på gården var produktivt och till nytta. 

Kattmat på burk eller torrfoder för katt existerade inte, i alla fall inte på landet. Katter fick fånga möss eller äta rester. Matvaru-bussen kom förbi och stannade var 14e dag, då köpte farmor färsk strömming och lever som lades i frysen (Vilken var en verklig modernitet för oss just då). Bara till Smirre! Att katten dessutom fick äta maten inomhus i noga diskad matskål – tillredd och serverad inför en förväntansfull misse som satt fint med framtassarna i vädret – var min introduktion till ett socialt liv med katter… Dessutom: För att värma grädden till missen krävdes att tända i vedspisen, när veden var inburen. Detta gjordes innan farfar ens fick frukosten…

Att ta en katt till veterinären fanns inte heller med i världsbilden. Hankatter lindades hårt in i en säck med rumpan ut och kastrerades obedövade av samma gubbe som åkte runt och försörjde sig på djurslakt. Såren varken tvättades eller syddes ihop och att efterbehandling fick katten sköta själv sedan. Katterna slank in och gömde sig olyckliga längst in under loggolvet, och kom fram efter några dagar. Konstigt nog utan komplikationer. Smirre var aldrig till veterinären någon enda gång under hela sitt långa liv, var aldrig vaccinerad eller avmaskad.

En icke produktiv katt på landet var som regel avlivad innan den ens nått hälften av Smirres ålder, men denna svartvita kattgentleman, som satt på egen stol vid matbordet, upprätt med framtassarna nätt mot bordskanten på var sida om tallriken och åt fint även i inbjudna sällskap, var en kärlekskatt. Varje sekund av sitt 21-åriga liv var han älskad.
Det var också genom att jag fick växa upp med Smirre som tillvaron för alla gårdens katter förändrades. Jag tämjde nämligen varenda en av dem, och från halvskygga lagårdskatter blev det underbara familjekatter, som fick flytta inomhus. Kattorna fick föda  sina ungar  inomhus, och fick bra mat. Deras ättlingar lever kvar där än i dag, och har ett helt annat kattliv, tryggt och välordnat.

Och hela mitt liv har fått fyllas av denna speciella kattkärlek, som jag har farmor och Smirre att tacka för…

*Mattes morfarsmor alltså. Om vi ska krångla till det!

Blev ni också rörda nu?

Att höja kattens status i samhället är ett hägrande mål som alla katthem och katträddningssorganisationer kämpar för. Hos föreningen Katthjälpen i Malmö har man verkligen gått från ord till handling på en mängd fantastiska sätt.

Ett lysande exempel är Kattrådet, som bildades 2006 på initiativ av en fritidspolitiker och Katthjälpen, där man tillsammans med djurskydds-inspektör, jurist på djurrättsfrågor, representanter från Malmö stad,  Djurskyddet i Malmö, polisen, Malmö Viltvårdsförening och Katthjälpen, bland annat jobbar fram alternativa metoder för att hjälpa hemlösa katter.

Kattrådets vision är att alla katter ska ha en ägare som bryr sig om sin katt. Detta innebär att katten vaccineras, kastreras om den inte ska gå i avel och att katten ska vara märkt och registrerad. Alla katter ska ges möjlighet till ett naturligt beteende och få en god omvårdnad, och inte bli en olägenhet för omgivningen.

Å vad jag skulle önska att alla kommuner och städer hade detta!!!!

Ett annat lika fantastiskt initaitiv är Katthjälpens uppsökande kattverksamheten för äldre! Inte bara katterna ska ha ett bättre liv. Nu hjälper också katterna de äldre på vårdboendet Västra Varvsgatan i Malmö med att sprida glädje genom att komma på besök! Och det är efterlängtade besök som de äldre ivrigt köar till! Expressen skriver om de lyckade kattambassadörerna Piff och Puff:

”Det här är en succé, det är väldigt uppskattat och sprider glädje!” säger Ann-Marie Johansson, verksamhetschef för vårdboendet. ”Att ha djur här ökar livskvaliteten för de äldre och det är dessutom bra för hälsan.” Damen på bilden ovan heter Marianne Wennberg, 82, och kelar med Puff.

Men Katthjälpen nöjer sig inte bara med att besöka äldreboendet, utan erbjuder sig att göra katthembesök hos andra intresserade pensionärer som kanske inte längre har ork eller hälsa för att ha egen katt.

”Vi kommer hem till dig (kostnadsfritt i Malmöregionen, utanför Malmö besök mot bensinavgift) du får hälsa på en av våra goa snälla kissar som älskar att bli borstade, sitta i knäet och bli kelade. Vi Yvonne och Anne kanske möjligen önskar en kopp kaffe och kissen en godbit!” erbjuder föreningen på hemsidan! Det kallar jag medmänsklighet och kattkärlek!

Katthjälpen är dessutom en kattförening som aldrig avlivar en frisk katt – ALLA katter får chansen till ett lyckligt liv!

Snälla TomteKatten, skicka många julklappar och donationer till denna fantastiska förening!!!