Månad: juni 2011

Här kommer en klassiker som ni säkert sett tusen gånger redan:
httpv://www.youtube.com/watch?v=lRDPLuhSl00

Jag har funderat på en sak:

Kan man montera en vindsnurra på svanstippen, se till att den drivs med solkraftsceller, och så behövde man bara gå ut i solen och höja svansen så snurrade den igång och svalkade mig?

Mjau, jag är rädd om min svans…. Matte, jag tror jag nöjer mig med lite isbitar i vattenskålen på balkongen i stället!

Igår kväll flög Stora matte upp av ett märkligt jamande utanför sovrumsfönstret – det var en katt som ropade ”Ungar, ungar, här kommer jag med maten!”, precis det ljud en honkatt ger  ifrån sig när hon kommer med något till sina små att äta på… ”Umjää ummmjäääau!” – och blev stum av förvåning när den ropande katten visade sig vara en stolt och lycklig Mjurre som kom och lämnade en precis nyfångad sork i sängen hos Stora husse – som inte riktigt förstod att uppskatta den delikata gåvan!

Annars väldigt tystlåtne Mjurre jamade högt några extra gånger för att alla skulle höra att han kom med mat. Stora matte blev jätteglad och berömde honom massor – så orolig som hon är över att gammelkatten äter för dåligt blev ju ganska motbevisat av detta tecken på att han trots tunn figur fortfarande är en god jägare!

Sorken blev dock utburen på gräsmattan och då flyttade Mjurre in den under trappan till verandan för vidare förvaring.
Tanja tog en titt på fångsten men det var Mjurre själv som senare kröp in i sitt ”skafferi” och knaprade i sig godsaken. Att fotografera en ätande katt under verandan var inte så lätt – men genom springan i trappsteget skymtade en nöjd jägare!
Still going strong alltså! Heja Mjurre!

Här kommer ett kryapådig-jam till Klosterkatternas gammelmatte Gittan, som vi hört är på bättringsvägen!

Skönt att sjukhuset kunde tappa ur all vätska ur lungorna, så att du får luft igen!

Jag skickar massor av healing-spinn och hoppas att du snart är hemma hos längtande husisar igen!

Mjau, jag har fått den här frågan skickad till mig:
”Matte säger att det inte går att ta död på fästingar (Som man plockat av sin katt) genom att spola ned dem i toan? De kan simma upp igen och bita människor som går på toa, och de förökar sig och ställer till problem i reningsverken?!! Kan det vara sant?” skriver signaturen RäddPäls.

Kära RäddPäls!
Din matte kan lugnt spola ned krypet i toan – vägen vidare i avloppet överlever inte den lilla blodsugaren. Vad hon kan ha sett för skräckfilmer för att tro att de lever vidare i rören? Där blandas en mix av vatten, urin och fekalier och den miljön klarar inte en liten blodsugare, säkert!
Den som bara släpper ned fästingen i toan utan att spola kan dock råka ut för att den kryper uppför kanten, de drunknar nämligen inte så lätt! Så håll koll på att den verkligen åker med ned!

De här fästingråden kan du tillämpa:
– Kolla igenom katter, husdjur och människor varje kväll. Gör det till en vana!
– Kolla knäveck, armveck, armhålor, naveln, ljumskar, bakom öron på barn, överallt där huden är tunn.
– Om man är ljust klädd när man går i skogen syns fästingarna bättre och kan borstas bort.
– Ha långärmad tröja och stoppa ned byxorna i strumporna.
– Torktumla kläderna – det överlever inte krypen!
– Ta bort fästingar som bitit sig fast omedelbart, och tvätta bettstället ordentligt.
– Håll bettstället under uppsikt så att inte rodnad eller infektion uppstår.
– En borttagen fästing bränner du upp eller spolar ner i toaletten.
– Tappar du fästingen inne dör den snart av inomhusklimatet.

Ibland är fästingnymfen pyttepytteliten när den sätter sig på en katt som varit tillfälligt ute. Så även om du kollat igenom din kisse och den inte varit ute på ett par dagar är det klokt att kolla igen flera dagar efteråt, för då kan en gömd fästing märkas när den blivit större genom att suga blod. Tänk på det!

Ungkatt som han är, Sören Fernström, så tassade han nyfiket på en huggorm i måndags med följd att han fick åka till veterinären… Ormbett är sådant som de flesta katter avstår från att få igen, så vi får hoppas att Sören lärt sig av detta! Hoppas detta inte ska vara förhinder när Sören ska på utställningar i Trelleborg och Kalmar!?

Jag hörde något jamat om tillfälligt utegångsförbud?  Krya på dig, kompis!

Vännerna Linnsen och Frank har skickat matte Karin och lillhusse Emil på en kattresa, och här kommer deras resereportage del 3:

Vi går vidare i Venedig och stöter på lappar med katter, både om människor som verkar sälja/ ge bort kattungar och en som nämner kattkolonin, tyvärr förstår vi ju inte vad som står och italienarna kan inte mycket engelska för att översätta.
I ett fönster sitter plötsligt en katt och tittar ut. Jag blir jätteglad, det är den sjunde katten vi ser i Venedig och detta verkar vara en människoägande katt, till skillnad från de hemlösa vid San Lorenzo. Katten sitter och tittar i sin fönsterglugg och jag tror att den bor där för den kloar på väggen och verkar göra någon innanför fönstret uppmärksam på att den vill gå in. Jag döper den till Tiziano eftersom gatan heter Ramo Del Tiziano. Emil drar mig därifrån innan jag får se om den blir insläppt.

Resterande katter vi ser i Venedig är de i souvenirstånden:
Vi lämnar Venedig och reser till Bergamo och där ser vi redan vid den första promenaden en storpälsad katt försvinna in på en gård, kanske en norsk skogkatt med tanke på den stora mängden päls? Bergamo känns som en kattvänlig stad, med tanke på att vi hittar en gata som heter Via Tassis! 😉 Trevligt namn!

På muséet ser vi den här skylten som sannolikt inte betyder att man ska trycka katter på nosarna, utan att det är ett ”kännvänligt” museum, man får känna på sakerna:
På en restaurang ser vi den här roliga skylten:

I övrigt är det fullt av den här katten:

Hon verkar ha intagit Italien, liksom övriga världen…
Men så sista dagen på resan går jag ut på vår balkong och precis då sitter en svart katt vid staketet och spanar. Den håller koll på något ”spinnande” i buskarna och jag lyckas ta några bilder:

På sex dagar lyckades vi se sammanlagt nio katter i jämförelse med de tvåhundra hundarna! Men när vi kommer hem till Örebro väntar dessa gosedjur på oss:

Tack för reportaget säger vi!

Nu har Ville Kantarellkatt gjort sin första besiktning av kantarellställena på Landet och jamar:

Kantarellämnena är inte större än körsbärskärnor just nu men riktigt rikligt förekommande, det gnistrar gult överallt, om man bara vet var man ska titta! Så det behövs bara lite nederbörd och värme så har vi de första kantarellerna plockningsbara ganska snart! Så håll ut!

I mitten av maj snubblade jag över Drillemors blogginlägg om hjärtekatten som hon virkat och tänkte ”Wow – det här måste jag bara skriva om och berätta för fler!” men så hamnade min kom-i-håg-lapp lite i skymundan…

Därför blev jag så glad när Kolfarts matte Gunsan tipsade mig om samma tema:

Klicka på den här bilden så kommer du till en sida som ingen kan undgå att beröras utav – en variant av katthjälp som är så lik det som jag och många av oss i hittekattsbranschen håller på med, men samtidigt så annorlunda: Att hjälpa små katter att hitta hem!

Så här berättar Hjärtekatten om sin verksamhet:

Ibland tar livet oväntade vändningar. Som när ett litet barn föds med hjärtfel och måste tillbringa sin första tid i livet på barnhjärtav-delningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. När sådant händer är det lätt att känna sig osäker och rädd – och då behöver man trygghet. Någonting att hålla sig fast vid. Någonting som påminner om att det lilla barnet är unikt och speciellt. Inte bara sjukt. Någonting konkret och pedagogiskt men samtidigt mjukt och tröstande. Någonting som en Hjärtekatt.

Så entusiasterna började med ett tufft mål: Att få ihop 100 katter… Skulle det målet gå att uppnå???

Hjärtekatten är en handvirkad katt som på ett pedagogiskt sätt kan påminna om
tiden på sjukhuset. Vi vill egentligen alla helst att varje nytt litet hjärtebarn ska få med sig en egen Hjärtekatt när de åker hem från avdelning 323 på Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, men det föds omkring 1000 hjärtebarn i Sverige varje år och vi inser att det är för många maskor för oss att virka. Vi har därför satt upp målet att försöka få ihop 100 handvirkade Hjärtekatter att skänka till avdelningen. Men vi behöver hjälp.

Och hjälp fick Hjärtekatterna! Virkande entusiaster land och rike runt spred budet och virknålarna klirrade raskt –  och så här såg det ut härom veckan när hela 500 hjärtekatter, alla olika,  packades ihop i en sändning till barnsjukhuset:

Tänk vilket fanTASStiskt sätt att få katter att hitta hem?!!! Visst blir man varm och glad i hjärtat? *svansdansar*

För den som vill ha något att pyssla med i sommar hittade jag ett par söta grillvantar i tidningen Lands broderihörna:
Kajsa Katt heter den översta, Harry Hund och den nedre katten heter Findus. Materialet finns att beställa här. Men varför ser hunden så ledsen ut?!