Hennes ögon mötte mina då hon kom gående nedför katthemskorridoren, intensivt sökande spanande in i varenda kattbur… Jag insåg omedelbart hennes desperata längtan och bara visste att hon behövde min hjälp! Jag lade mig ned och rullade över på sidan och visade magen lite inbjudande – bara lite lagom, så att hon inte behövde känna sig orolig för att komma närmare.
När hon stannade utanför min bur ställde jag mig medvetet så att jag skymde den där lilla olyckan jag hade gjort längst in i buren. Jag ville inte att hon skulle se att katthemspersonalen inte städat min låda idag. Ibland har de så väldigt många katter att hjälpa, att de inte hinner allt – och jag ville inte att hon skulle tycka att de var slarviga.
När hon läste på mitt inskrivningskort på dörren hoppades jag att hon inte skulle bli alltför ledsen över mitt sorgliga förflutna. Själv har jag ju bara den hoppingivande framtiden att se fram emot och jag vill ju verkligen vara till positiv förändring i någons liv…
Hon satte sig ned på huk och gjorde små lockande ksss-ksss-ljud till mig.
Jag buffade med nosen, sedan huvudet och hela sidan mot dörrnätet för att göra henne glad! Mjuka fingrar började klia mig bakom öronen, under hakan – den här kvinnan var verkligen i desperat behov av en vän!
En tår rann nedför hennes kind och jag sträckte ut tassen för att försäkra henne om att allt skulle bli bra! Strax öppnades min burdörr och hennes lysande leende var så lättat när jag omedelbart hoppade upp i hennes öppna famn! Jag tänkte lova henne allt mitt beskydd och att alltid vara vid hennes sida, lova att göra allt jag bara förmådde för att få henne att behålla det där strålande leendet och kärleksgnistan i hennes ögon…
Jag hade verkligen tur att hon kom just till min bur på mitt katthem. Det finns så oerhört många människor därute som aldrig varit till ett katthem ens. Så många människor kvar att rädda!
Jag kunde åtminstone rädda en!
Fritt efter en text av Janine Allen.
