En sliten gammal katt tassar över Regnbågsbron. Han funderar så på allt som hänt den senaste tiden, att han knappt märker Grindkatten som håller upp Pärleporten och släpper in honom i Katthimlen.
Katten Merton begrundar sitt liv. Först var det all den där tiden av lyckligt kattungeskap, och sedan… Minnesbilderna är så brokiga. Så kommer den där tiden, med livet hos en matte som inte brydde sig särskilt bra, hur mycket kärlek han än strävade efter att ge. Merton vet inte själv vad det var som fick honom att, trots hunger och svaghet, slutligen sökande ge sig ut och gå utmed vägen tills hans krafter tog slut och han blev liggande. Kanske var det kattens instinktiva önskan att få bege sig undan och dö?
Men en man med gott hjärta stannade vid vägkanten och lyfte upp den liggande svaga Merton. Han hade mjuka händer som inte tvekade att smeka den smutsiga utmärglade gamla katten och så tog han Merton till en kvinna som han hoppades kunde hjälpa… En liten livsgnista hängde sig kvar och höll kattens hjärta slående.
Och förunderligt, fick han bli sedd och omhuldad, verkligen smekt och älskad, Merton. Den sista tiden. Han fick komma vidare till ett hem med värme och god mat, bli ompysslad och de tog ömsint hand om honom fastän hans sjuka kropp signalerade i hemlighet att det var för sent… Merton svarade med att ge all sin tacksamhet och älska som bara en osedd katt kan: Fullt ut!
Han var inne på sin svåraste men korta resa. Merton jamade inte så mycket om det. Han kände bara en stilla frid över att hans sista tid inte skulle behöva vara en kall svältdöd, och förstod att detta varit hans livsuppgift: Att få ge hela sitt flöde av kärlek, så intensivt han bara kunde, den veckan som fanns kvar.
I natt somnade han in, varsamt hållen i en famn, smekt och kysst farväl på nosen. Efterlämnande ett oförglömligt spår av spinnande tacksamhet och ren kattlycka hos dem som vårdat honom…
När Merton stannar till på sin tankspridda vandring över De Saligas Ängar står han framför SkaparKatten. Han känner sin magra kropp fyllas av läkande liv och förstår att hans resas mål är nått. SkaparKatten ler uppskattande, rör vid hans panna med tassen och säger: ”Det är fullbordat.”
Och långt borta, i de levandes värld, känner de människor som vårdat Merton, en märklig våg av värme i hjärtat. De stannar upp och viskar till sig själva ”Tack Merton, för din kärlek!”
