Det kom ett bud från himlen,
från Skaparkatten sänd.
Han meddelade att stjärnan,
för Liza nu är tänd.
Att Regnbågen är redo,
och grinden öppen står.
Och himlens alla änglar,
skall följa när hon går.
Liza visste redan. Änglakatterna hade gått vid hennes sida ganska länge nu och viskat om Katthimlen som väntade. Om hur det var att bli som ung stark katt på nytt och leka tafatt med SkaparKattens svans! Det var bara det där svåra kvar: Att släppa taget om människorna och allt det hemmatrygga och älskade…
Matte hade droppat och läckt mycket i Lizas päls, men husse tröstade så gott han kunde, fast han droppade lite också. Och på den där sista resan visst Liza att nu, snart, skulle ett nytt äventyr börja – för allt i den här gamla missekroppen var så trött, så trött. Människorna såg så ensamma och övergivna ut, tyckte Liza också, trots att hela rummet brusade av tusen skimrande kattänglar.
”Jag kommer snart snart och hälsar på er i drömmen!” hann hon tänka, och så står hon plötsligt vid den öppna Grinden. Och där kommer en väldigt vacker svartvit katt fram – Liza förstår att det är ju Simon! Lizas hjärta fylls plötsligt av lycka och de möts nos mot nos i en förtrolig buff. Sida vid sida, följda av de tusen änglarna, går de uppför Regnbågsbron till sin alldeles egna vrå av tidlös Katthimmel, för att tillsammans vänta på sina älskade människor.
Och SkaparKatten ler stilla, så att varelser föds och blommor slår ut, och viskar ”Det är fullbordat!”
Tack, kära vännen Liza, för många kurriga stunder!
