Forska gärna, men kanske inte i min mun?

Mjau, försökskatt vill jag inte vara, och min mun är jag verkligen restriktiv med att öppna för annat än dryck och föda. (Och att bita lite i matte!) Men jag är i och för sig helt säker på att de forskningskatter som kommer att gapa stort och låta undersöka sina tänder framöver, i det forskningsprojekt som nu kommer att inledas vid Sveriges Lantbruksuniversitet, kommer att göra det under mer frivilliga former!

Katter visar ju sällan när de har ont och för att få veta mer om smärta hos katter ska SLUs forskare mäta mängden stresshormon hos katter som genomgår tandoperationer, plus att man ska titta på vilken effekt behandlingen ger.

”Det kan vara väldigt svårt att skilja ett beteende som beror på ålder med ett beteende som har med smärta att göra. Ett skäl att vi började titta på beteende överhuvudtaget och vill gå vidare med det här var att när vi behandlat katter för tandresorption ringde djurägare tillbaks och berättade att de fått en helt ny katt, som hade börjat klättra i träd, leka med bollar och var jätteförändrad. Då började vi misstänka att väldigt många katter som har det här problemet  går och lider i det tysta…” säger Ann Petterson, docent i odontologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet, enligt SR Ekot.

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki