Månad: september 2011

Tanja ligger på Strömsholms Djursjukhus med dropp – min enda kvarvarande LandetKompis!!! Hon har haft 41,2 i feber och veterinärerna letar nu efter orsak.
Vi är jätterädda att något av det som drabbade Ville smugit sig på henne också – det har tagits massor av prover, och man har uteslutit Corona, FiV och sådant. Lever- och njurvärden är också OK. Men vita blodkroppar pekar på infektion så hon får dropp och antibiotika. Och blir kvar på Djursjukhuset över helgen… Test för Borrelia och líknande ska också göras. Stackars Tanja!

Matte tittar oroligt på mig och Nova, för vi har ju också varit på Landet, men vi mår finfint. Nu håller vi varandra i tassarna och pratar allvar med SkaparKatten!!!

Kanske blir det inte så mycket bloggat i kväll… Vi väntar bara oroligt!

Det är inte längden, i tid eller meter, som är avgörande om en kattpromenad är lyckad för KATTEN – utan kvalitén….

Att promenera katt i koppel innebär verkligen att gå på kattens villkor – du kan sällan rasta en katt med en kort rask språngmarsch, och tro att den ska vilja följa med. En katt promenerar närvarande och koncentrerat med alla sinnen, men framför allt med nosens hjälp. Det viktigaste på en kattpromenad är att få nosa, nosa och åter nosa! Med luktsinnet läser katten av det mesta som hänt kring punkten där nosen känner av. Det måste få ta den tid kisse behöver, och det är precis lika ansträngande som ett hundrameterslopp, även om det inte syns.

Detta innebär att det kan vara två kattkliv, fem minuters nosande, ett par kliv igen, långa nosningssessioner, och så kanske förflyttning ett par meter och mer nosning. Inte särskilt produktivt är mänsklig synvinkel men nog så viktigt för katten som just med nosen håller på att stämma av sitt lilla revir! Du kan säkert få blickar utav grannarna i fråga om varför du står och stirrar ned i deras häck/plantering i en kvart – men svara bara med ett leende och visa din ände av kopplet, så är du förlåten!

Var bara vaksam på att din katt inte trasslar in sig i buskar eller träd, och – om katten är rädd för hundar eller högljudda barn – var beredd på att snabbt fånga upp den i famnen och retirera inomhus, om sådant som kan skrämma den dyker upp! Att få en skrämd katt som trasslar sig ur selen och pilar iväg är ingen lyckad upplevelse!

Som sagt: Att gå ut och gå med en katt betyder INTE att du kommer särskilt långt – men försök se promenaden ur kattens synvinkel och delta i det som KATTEN upplever… Jag lovar, du kommer att få en helt annan bild av ditt hems närmaste omgivning! *kurr*

När man är ledsen ibland kan det vara gott att läsa sådant som skänker tröst. Som den här fina dikten som jag fått från Sven och Signe och deras mattar:

 

Du ska BARA kela  med MEEEEEJ! jamar Nova…

Kortkatten

Det är svårt att förstå att någon som funnits kan bara försvinna – ända sedan jag flyttade in till matte och husse, och fick börja komma till Landet, så har Ville funnits där som en god vän. Han välkomnade alla, med en glad nosbuff och en knävecksknuff och placerade sig med förtjusning så mycket i vägen som han kunde, för att få en klapp och uppmärksamhet.

Att han skulle bli en berömdhet vid fem års ålder och t o m vara med i radio ett par gånger, liksom rikspress som KantarellKatten – det var inte det viktigaste för oss. Det viktigaste för oss var att få dela hans upptåg, och vaggas till ro om kvällarna av Villes högst egensinniga spinnande i tre tonarter samtidigt…

Ville var liksom en sådan som satte spår – den som fått ynnesten att umgås med honom (Han var egentligen ganska reserverad mot främmande, och lät sig inte klappas av vem som helst) upplevde sig som privilegierad.

Nu tassar Ville, Semlans siste röde son, utom synhåll för oss. Men vi känner att hans Tass vidrör oss, och i natt, i Stora mattes dröm, levde han varm och spinnande igen…

Jag har lånat en haiku som säger det vi känner:

rakt genom själen
mjuka, sköna tassavtryck
älskade kisse

Oh så många stiliga katter det fanns överallt i byn där vi semestrade! Somliga var helt uppenbart herrelösa och inte särskilt mycket omskötta – men alla väldigt keliga och sociala, ingen var skygg eller rädd. Och så fanns det så klart katter med fina hem och med pälsar som lyste av välmående och hälsa.
Den här imponerande killen träffade vi först. Han såg respektingivande ut, och hade med sig en charmig liten son, som han vaktade faderligt.
 
Den yngre följde med oss ut på restaurang på kvällen, minsann. Artigt väntande vid sidan om bordet på eventuella godbitar, men inte på något närgånget sätt. Snarare rutinerat avvaktande… Vilket naturligtvis lönade sig! ♥ ♥ ♥
 
I morgon ska ni få höra mer om äventyren! *buff*

Ganska hastigt bestämde jag mig för någon månad sedan att skicka ut min FlatCat (FC) på en resa till något spännande Land och höra hur katter har det på andra platser.

Eftersom husse och matte hade plats i sina resväskor för en Wikki FC, så var det inte så svårt att hänga med – till Grekland! Jag hade så klart kollat med kattbassaden och FCs behövde inte ens ha pass eller vaccinationer! Att åka flygplan för första gången tyckte FC bara var spännande! Flygvärdinnorna hade heller aldrig mött en FC i luften, så de var mycket imponerade!

Målet var Chalkidiki och den lilla orten Pefkohori, inte långt från Thessaloniki, med fina stränder och bästa sommarväder. Det var faktiskt inte under 30 grader varmt en enda dag!
Oj nästan så att tassarna brände sig om man gick barfota! Och den första grekiska katten vi såg (Redan från transferbussen) var en stor snygg badkatt!

Vårt hotell hette AMMΩN GARDEN och vi fick ett jättemysigt rum med liten altan som vette mot den välskötta poolen. Det var bara några hundra meter till närmaste bageri och därifrån fixades smarriga frukostmackor:

Och upptäcktsfärder stod naturligtvis på ”Att-göra-listan” – mycket fanns ju som såg bekant ut:

Fortsättning följer i morgon! *kurr*

Efter att ha varit utekatter på Landet och mumsat både möss och fågel så ansåg matte att det fanns en obligatorisk ”Komma-in-till-stan”-kur som måste genomföras: Att ta varsin Milbemax mot otäcka maskar. Hoppas det gör nytta, vi blir aldrig maskpillrade i onödan. Men varför måste avmaskningspiller smaka så BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!????

Alla vi som är ledsna efter att ha mist ännu en kattvän vill bara jama ett djupt och innerligt TACK till alla er som visat omtanke och medkänsla!

Det tröstar och värmer oerhört mycket! *kurr*