Månad: februari 2010

Och rakt inte de länsstyrelser som från årskiftet ansvarar för hanteringen av desamma. Det pratas luddigt om ”lösspringande katter”, ”förvildade katter” och ”skygga katter”, lite alla över en kam.

Jag har sökt fakta hos olika länsstyrelser hur man definierar ”skygg katt” samt hantering av dylik men hittar inget konkret övergripande, det verkar lotteri från LST här till LST där… de flesta skriver inget alls om detta.

LST Västra Götaland har en sida om ”Hantering av övergivna och förvildade katter” och det finns ett stycke där som jag ställer mig frågande till om de har laga grund för: ”I de fall de omhändertagna katterna är svårt sjuka, skadade eller mycket skygga och förvildade kommer Länsstyrelsen att fatta beslut om att katterna ska avlivas redan på plats. Länsstyrelsen anser det inte vara förenligt med djurskyddslag-stiftningen att fånga in och tvinga mycket skygga och förvildade katter att sitta i förvar.”

Vem eller vilken kompetens som ligger bakom ett sådant ställningstagande? Vem kan ute i busken avgöra status på en katt och besluta skygg-icke skygg, inte-leva eller leva?

Alla vet vi ju att den tamaste katt kan i vissa situationer förefalla vansinnigt skygg, och en mycket skygg katt kan på ganska kort tid övergå till att bli fullt social – ett högst individuellt spektra… Alla som jobbat med skyggisar vet att de kan komma till hem och finna sig så väl till rätta att de aldrig i livet vill sätta en tass utanför dörren även om den står vidöppen dygnet runt?!

Jag har letat och letat efter den paragraf som säger att ”skygg katt inte ska förvaras” i djurskyddslagstiftningen! Det borde ju där rimligen finnas definitioner av:
1. skygg katt
2. förvaras

Om punkt 1: Vet vi ju att det är individuellt och högst föränderligt.
Om punkt 2: Undrar man: Är förvar att befinna sig i en bur, att finnas på ett katthem, eller bo inomhus? Eller vad? Hållas fast av en människa?

För vad jag hittar är SJVFS 2008:5 och följande:

Allmänna råd till 1 kap. 23 §
Katter som levt utomhus och är förvildade bör inte tvingas leva inomhus.

Och rent juridiskt är det en jädrans skillnad – ja som natt och dag – mellan SKA och BÖR… det vet minsta juridik-student!

Dessutom, varför ska inte katter som levt utomhus kunna få flytta inomhus? Faktum är ju att så gott som alla katter, om de får fritt tillträde till det och känner sig trygga SÖKER SIG IN naturligt?!

Hur sjutton gör man detta till ett hållbart lobbyande för bättre skyggishantering hos Länsstyrelserna? För en förändring av det allmänna rådet till 1 Kap. 23§ till något vettigt?!!      *suckar*

…så jag hoppas inte ni blir ledsna på mig nu?!

Men igår fick jag en så supersnäll kommentar från Will och Bellatrix, som gjorde mig så svansdansande glad, och jag blev så stolt att jag buffade både Mjurre och Stora matte av bara farten! Så här löd den:

Du har absolut en av de allra bästa, sötaste och roligaste bloggar vi stött på :-))!             Lova att du fortsätter med detta snälla Wikki!

Visst var väl det en fin kattplimang?! Jag blev alldeles varm i pälsen av den! Tack tack tack!

*rörd nosrodnad*

Hej på er!

Det är ju inte så ofta Wikki släpper tassarna från tangentbordet, men nu jamade hon att jag faktiskt kunde berätta själv om dagen!

Tack för alla snälla Mjau som kommit! Nu har det klarnat upp i mitt lilla huvudet efter den där konstiga ”sovningen” som de säger att jag gjort. Jag kan hoppa upp på fönsterbänken och spana ut på det nattsvarta landet utan att tappa balansen. ”Ni har glömt att tända utebelysningen här!” sa jag till Ville och Tanja, men då bara tittade de förvånat på mig. Tydligen använder man inte gatlysen på landet, utan det sköter stjärnorna och månen, i fall det inte är molnigt….

Det gör i alla fall inte ont i munnen längre, jag kan äta både Tanjas light-foder och mjukmaten och dentabits-kuddarna, och har visat matte att jag varit på lådan för både det ena och det andra. Har ni varit med om det här, ni också? Att människorna är alldeles pjollriga över att man ska klara av att gå på lådan? Som om man inte skött det ända sedan man var kattunge?!!

Ja, idag har jag alltså fått mitt livs hittills första och enda tandläkarbehandling. Det var nog skönt att jag sov då! Så jag slapp bli ledsen över att mina tänder såg så knasiga ut. Men nu är de polerade och kritvita och fina, och matte och husse har lovat att de här tandsingarna får kosta vad de vill, de ska skötas noga i fortsättningen!

Men jag har fått en dosis pencillin och i morgon samt 3 veckor framåt ska jag ta något som heter Flagyl mot infektionen i munnen. Hoppas det ger mig bra andedräkt åtminstone! Och i morgon ska jag få kila ut och leka i snön, jag också!

Natti natti och TassKurr Nova

Jo då, Sixten och Puma, ni hade helt rätt – det blev veterinärbesök! Vi fick varsitt vaccinationsstick men sedan TOG veterinären Maria och behöll Nova! Jag fick åka hem ENSAM! Det var läskigt i pälsen!!!

Nova har haft lite rött i sitt tand-kött och det var rätt mycket tand-sten så här har hon fått en sov-spruta och håller på att somna.

Det visade sig vara rätt illa med hennes tand-status, vilket kan vara ett arv av raskatt-generna hon har… kanske rentav FORL. Men nu är tänderna fixade så bra det bara går, och Nova ska få en medicin i tre veckor mot det inflammerade, och i framtiden får vi åka till veterinären lite då och då och se till att tandstenen hålls borta ordentligt. (Men när man har en så snäll och mysig veterinär, så är det ju tryggt!)

Så jag fick ta min första ”Fri Tass på Landet”-runda ensam för Nova är alldeles för vinglig efter sövningen för att släppas ut när hon kom hem. Nu skyndar jag mig in för att sköta om min LillaSyster!

Jubel i tassarna! Eh… och lite suck: När vår husvaktkompis kommer, då vet vi att vi ska få åka till landet. Men det är något som inte stämmer, för Nova får ingen mat! Och matte har stoppat ned vaccinationsintygen i åkväskan…

Vad ska en misse tro?!! Jag berättar i eftermiddag vad som händer!

När vi nu ändå är inne på hälsolinjen, så kan vi ta det här med rävskabb också, eftersom jag fått en fråga om det! Den som har utekatt och bor i ett område där det rör sig mycket skabbsjuka rävar, eller har en hund som fått rävskabb kan råka ut för att även katten blir angripen av skabbkvalster, men det är inte alls vanligt. När det skett, har det oftast handlat om svaga eller sjuka katter med nedsatt immunförsvar. Agrias veterinär skriver t ex: ”Om det finns en hund med rävskabb i samma familj som det finns katter brukar det inte behövas någon behandling av katterna utan enbart den drabbade hunden behandlas.” (Vilket inte alla veterinärer håller med om…)

Det otrevliga lilla skabbkvalstret Sarcoptes scabiei som orsakar själva skabben ser ut så här. Inte underligt att det kliar?

Kvalstret lever i hudens översta cellskikt där det gräver gångar i vilka honan lägger 3-4 ägg per dag under 2-4 veckor. Äggen kläcks efter några dagar till larver, som blir vuxna på drygt två veckor.

Krypet kan överföras till katt från räv eller hund. Det smittar också varg, lo och mård. Människor som kommer i kontakt med det kan få ett kortvarigt besvär, s.k. skenskabb. Kvalstret kan inte leva utan rätt värddjur. Sjukdomen kom till Sverige i mitten av 70-talet och påverkade rävstammen starkt. Numera verkar rävarna dock ha fått motståndskraft och det är mindre vanligt att se skabbangripna rävar.

Hos en katt kan det dock vara lite svårt att konstatera rävskabb, symptomen kan vara lite diffusa just för att kvalstret egentligen inte är ”kattanpassat”.  Numera har SVA utvecklat en blodprovsundersökning som påvisar antikroppar för rävskabb, så en säker diagnos kan ställas.

Så om du har en katt med lite ospecifik klåda (Som inte är fodrallergi eller ”vanlig klåda”) kan ett blodprov säkerställa om det är rävskabb och det finns i så fall bra botemedel!

Stora matte blev ju lite tuggad på fingret av en rädd katt på katthemmet för 2 veckor sedan. ”Det var helt och hållet mitt eget fel! Jag glömde bort mig och lyfte upp en ny katt som inte kände mig, kanske upplevde han sig hotad och så bet han till… Efter alla åtskilliga katter som jag handskats med så borde jag ha vetat bättre!”. Men bettet tog illa, rakt i en led och ett blodkärl, och trots att det blödde ur rejält och tvättades mycket noga med desinfektion så tog det bara några timmar innan hela handen började att svullna upp och få egendomlig färg.

”Jourakuten i Örebro var föredömlig – de tog emot mig på en gång, och tog kattbettet på allvar. Läkaren förklarade att kattbett är åtskilliga gånger farligare än hundbett, och att alla djupa kattbett som träffar i händer, ansikte eller i leder ska man omedelbart gå till läkare för att få antibiotika för. Pasteurella multicoda-bakterien som de flesta katter har i munnen kan snabbt orsaka en allvarlig infektion.” berättar Stora matte. Det blev en pencillinkur och stelkrampsspruta direkt, men handen blev ungefär som en uppblåst diskhandske i flera dagar och leden är fortfarande öm.

Kattbett fungerar nästan som injektioner med bakterier eftersom de smala skarpa hörntänderna kan tränga djupt ned i huden, sår som blir svåra att få helt rena. På t ex Karolinska sjukhusets infektionsavdelning tar man emot fler katt- än hundbitna akut, eftersom man vet att infektionsrisken är större. Utöver pasteurellainfektion kan ”punkterande” kattbett ge blodförgiftning och sjukdomen toxoplasmos.

Av alla kattbett så är det kanske bara 50 % som orsakar infektion – man behöver alltså inte kasta sig i bilen och ilköra till sjukhuset, men man ska vara mycket uppmärksam på signaler om infektion: Svullnad, ömhet/smärta, rodnad, pulserande känsla, feber och liknande. Här finns en bra översikt över olika infektionsförlopp. För det mesta är man resistent mot bakteriefloran hos sina egna katter, men inte alltid, så övervaka bitsår, särskilt hos små barn som kanske inte förstår att säga till om något känns fel.

Sedan kan man ju ha i minne att det absolut giftigaste bettet – det är människans eget! Bit inte tillbaka!