En tanke av ödmjukhet vill jag tänka

Vem kunde drömma om att det nya året skulle vara så här? Vi satt där alla, trygga och nöjda, med våra småskaliga egotrippade nyårslöften om att kanske kamma pälsen lite oftare och att banta bort det där extra fluffet runt magen. Nyårslöften om att inte bita så ofta på husses datorsladdar och att vara snäll i fall matte tillfälligt behövde ta hem någon jourkatt. Vi satt där och fattade inte hur bra vi har det!

Ett dygn senare låg Nova och jag uppkrupna i famnen på husse och matte, förfärade, oroliga, rödgråtna – för en KATTastrof som i och för sig INTE VAR HOS OSS men som ändå berörde oss allra innerst i våra hjärtan så till den milda grad: Ett katthem som brinner!

Det gick inte att tänka sig något hemskare, eldens lågor och vinterns köld, och massor av skräckslagna katter fångade i detta! Hur ohyggligt kan det då inte ha varit och är, för dem som fanns där på plats?

Nu har det hunnit gå bara ett par dagar, men det känns som en evighet. Jag sitter hela tiden med nosen klistrad vid datorn och hoppas – å hoppas så djupt djupt och innerligt – att det ska dyka upp ännu ett namn till på en hittad katt i säkerhet – ett till, snälla SkaparKatten, bara ett till??? Och så ett till och…

Runtomkring rasslar världen på, vardagen i omgivningen ska fungera. Hos katterna på Kompis har den trygga världen i ett enda yrbloss förintats – de som är kvar trängs i en enda flock i ett nytt hus och är rädda, förvirrade och oroliga.

Hjälp är på väg. Mycket hjälp har redan kommit. KattSverige har verkligen vaknat… och visat sin goda sida. På den här bloggen har jag helt tappat bort mitt vanliga fokus om smått och gott i katternas värld och i mitt pälsiga huvud finns bara en enda fungerande tanke: Hur ska jag kunna göra något för dessa katter?

Så förlåt, alla ni som tycker att min blogg inte är som vanligt. Det ordnar sig så småningom. Men den får bli så här, nu. Det är nödvändigt.

Och hör ni, det jag har gjort genom att skriva en massa ord här, det är inte så märkvärdigt. Mitt enda bidrag är att sprida bannern som matte gjorde. Resten är bara ord. Jag är bara en liten svartvit katt.

Titta på den här tråden på HitteKatteriFokus istället. Där har ni några som VERKLIGEN gjort och gör något: En tjej som skickar en hel pall nästan med kattmat, en kille som bjuder på frakten, en som ger en hel nedmonterad rastgård…

Och MASSOR av människor som sätter in bidrag till kontot. Plus skickar sina saker. Det är fullt av resurser på väg – i morgon kommer troligen ett tåg av lastbilar till Svalehult (Hoppas jag!). Där syns en samling hjältar!

Glöm inte underbara Jenny och Mia och alla de andra på Kompis som jag inte vet namnet på? Alla som varit där hela dagen idag och jobbat, gjort massor av praktiskt nyttigt på plats – och de som hjälper till på andra sätt i föreningen! De ska ha berömmet!

Eller Pia Persson som skickar ut ett upprop i Dalarnas Tidning som verkligen tar tag i hjärtat: ”Katthemmet Kompis ligger utanför Dalarna, men tragedin kunde lika gärna ha inträffat här, Då hade vi behövt all hjälp vi kunnat få utifrån, precis som verksamheten där nu behöver all hjälp den kan få för att kunna överleva.” Och fina kattvänner som t ex stationskatterna Findus, Isak och Rasmus som skänker sparpengarna som skulle ha gått till ett finare klösträd: ”Men vi klarar oss faktiskt bra med den vi har så länge. Vi tänker ge pengarna till Kompis-katterna istället.” 

Lilla jag är bara bloggkatten Wikki. Och har endast en tanke: Snälla SkaparKatten, rädda en till… Snälla!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki