…i slutet av november 2004, då träffade matte sin första jourkatt. (Fast det visste hon inte då!) Så här vacker såg han ut:
Då kom en vacker svart kattpojke till gården på landet där matte bodde. Han var så svulten att t o m när den enhornade råbocken kom för att få sin havre, sprang den svarta katten dit och letade också nåt att äta.
Gissa om han åt! Och han älskade att bli kliad under hakan, på kinderna och bakom öronen. Zam spann väldigt högljutt. Som tur var så var november-december ganska milt och Zam fick ut vinterbonat uthus med kattanpassad dörr att bo i. 
Och bara två dagar före julafton, när Zam skulle få flytta till katthemmet, och katt-transporten togs fram; minsann, en förtjust katt klev genast in i den!
Å vad matte grät när hon skulle skiljas från Zam på katthemmet. Men Zam, han snosade runt i sitt bås, kollade sitt lilla katthus, smakade maten, lade sig tillrätta på den rena fina dynan och började spinna så att det ekade i hela lokalen, som om han ville säga ”Tack matte men nu klarar jag mig!” och han såg väldigt belåten ut!
Några veckor senare berättade veterinären (Den snälla som matte tog mig till vaccinering hos) att hon varit och kastrerat och ID-märkt en mycket fin katt vid namn Zam, som redan var adopterad till ett nytt hem på landet (där hon visste att han skulle få det bra.) och matte önskade i sitt hjärta: ”Zam lycka till!”
Amri
Samri
