På promenaden med stora matte möter vi en hel dagisgrupp, ett tjugotal barn med personal. Bland barnen utbryter en häftig dispyt:
– Titta en katt!
– De ser du väl att de inte e en katt, de e en liten hund!
– Jo men de e en katt…
– Den går ju i koppel, katter går inte i koppel, de e nån sorts hund!
– Jo men min katt Simba ser ut så där, de e visst en katt?
– En katt kan inte gå i koppel, de gör hundar ju!
– Hallå e de där en katt?
– Ja det här är katten Wikki på promenad!
– Där ser du de va faxissst en katt, va sa du nu då? Katter KAN gå i koppel, kolla va, fick du fel va. Hund? De ser väl alla att de e en katt!
En jublande barngrupp går vidare. Jag är katten som just bytt deras kattperspektiv. Det känns gott, så jag viftar glatt på svansen. Det lärde jag mig av min hundmamma.
