Månad: februari 2008

Det var en fråga från Metroläsarna, och ja, här ser ni ju svaret:

Jag är katt, alltså bloggar jag!

Det här är min kompis Semlan. Eller kompis och kompis, alltså, vi står ut med varann och bråkar inte eller så, när jag är med matte till hennes föräldrar på landet utanför Eskilstuna. Semlan är chef där och jag är en snäll och lydig kattgäst som inte ifrågasätter det. För så ska en duktig katt vara.

Men nu har det varit någon stygg katt där och bråkat och Semlan fick åka till doktorn, för det var många hål i hennes päls efter klor och tänder och så hade hon skadat höger bakben… Hon har jätteont!

Så jag spinner massor av kattmagi för sårläkning och skickar till Semlan! Bli bra snart! (Fler bilder kommer!)

och är gärna svart-vita.

Hälsa på hos Miss Lovlie så träffar du söta Whiskas t ex. Det ska finnas en Whiskey hos henne också!

Och så tyckte hon att JAG är vacker! Jo minsann! *kråmar mig extra*

Min mattes mamma och jag har tillsammans med mina andra kattvänner gömt massor av paket till matte, men de flesta ska hon få på festen på lördag. En sak är säker, är det nåt vi missar är bra på, så är det att gömma saker och inte berätta var de finns…

Men det finns ett runt paket, ett par fyrkantiga paket. Och så ett skrynkligt…

Jag vet inte hur mycket 19 människoår blir i kattår, men det spelar ingen roll! Du är min älskade matte och flockledare och idag ska jag spinna fram nåt fint till dej, titta här:

från din lilla lurvtuss Wikki!

Lämna ett meddelande så återkommer jag – kanske.

Jag visste inte att vi hade skog så nära hemma. Men matte och husse bar mig över parkeringen och först fick jag leka i en park, sedan gick vi genom skogen hem och det var så kul! Jag klättrade upp på alla stenar. Men först ville jag helst gå hem samma väg som vi hade kommit. Den hittade jag ju. Men när jag såg var vi var när vi kom ut ur skogen fick matte springa, för då hade jag bråttom och skulle hem och gå på lådan.

Tass på er

Wikki

”Det här var en katt som hade haft ett hem men förlorat det. Han visste vad det ville säga att vara innekatt och någons älskling. Han ville bli klappad. Hans historia kändes välbekant.” skriver Doris Lessing, Nobelpristagaren, i sin berättelse om katten Rufus.

Kan ni gissa att jag som katt känner igen mig? Jag vet inte vad ett Nobelpris är, men det måste vara ungefär som en klapp eller en godisbelöning.

Citat ur boken:

”När man sitter nära en katt man känner väl och lägger handen på honom i ett försök att anpassa sig till hans livsrytm, som är så olik vår, händer det att han lyfter på huvudet och hälsar på en med ett mjukt ljud som skiljer sig från alla hans andra ljud och är en bekräftelse på att man försöker träda in i hans värld.”

”Om en fisk är vattnets rörelse förkroppsligad, gestaltad, så är katten ett diagram och ett mönster för ogripbar luft. ”

”En sådan lyx en katt är! Ögonblicken av oväntad glädje under dagen, närheten till det vilda, den lena pälsen mot handflatan, värmen när man vaknar en kall natt, elegansen och charmen även hos en vanlig bondkatt. En katt går genom rummet och i den där smidiga gången ser man en leopard eller till och med en panter…”

Det är Gråa katten, den oförlikneligt sköna prinsesskatten, som nästan spräcker ett äktenskap därför att hon vill sova tätt intill mannen men som visar sig vara en riktigt eländig mor.
Det är Svarta katten som inte bara är svart utan ”kvintessensen av svart katt, en katt från Underjorden” och som överuppfostrar sina ungar. Hur Doris bestämmer sig för att rädda livet på den Svarta katten som får en svår sjukdom och på katters vis bestämmer sig för att dö. Matte vill något annat och i dessa båda starka viljors kamp mellan uppgivenhet och den mänskliga livsviljan slutar med att på stela tassar går den Svarta katten försiktigt ut i det nyfödda livet.
Det är den sjuka, illa tilltygade Rufus som efter lång tids hemlöshet är så tacksam för att tas till nåder som innekatt att han överröstar alla samtal med sitt spinnande.
Det är Charles som representerar den vetenskapliga intelligensen, som är nyfiken på allt, på vad människorna i familjen gör, på dem som kommer och hälsar på, och framförallt på husets tekniska utrustning: han går bakom radion för att undersöka om han kan se vad han hör.
Det är El Magnifico, den svartvite katten som så fort han kommit till världen vacklade upp från filten, ut på golvet, fram till sin matmors ben, uppför benet, armen, axeln, in under hennes haka där han kurade ihop och började spinna. Och som får leva de sista åren av sitt liv på bara tre ben.

Säga vad man vill, det är nåt visst med svart-vita katter!

Vad bor i den här hyllan? (Det kom en massa goda dofter ut den….)

Finns det någon råtta här i?

Och den där gula kissen som äter upp min mat. Vad ska en fin katt allt få stå ut med här i livet? (Fast han är bra stilig, Ville. Vi blev bra kompisar!)

P.S. Ni ska få höra mer om hur jag rymde ur selen och smet med iväg med Ville och Tanja…

Vid min Tass, min blogg leder med sidvisningar över mattes.

Mjau! Katter är bara bäst!