Nu har jag läst en sådan där skräckartikel igen om djurplågeri. Man tror inte att det är sant – det borde inte existera i ett modernt samhälle där alla skyddsnät ska finnas. Jag orkar inte tänka på allt detta lidande – men gör det ändå!!? *heta tårar droppar på tassen*
Människor som har djur har automatiskt påtagit sig ett 100% ansvar för dessa djurs liv, hälsa och välbefinnande, så länge de lever/är i personens ägo. Det betyder en skyldighet att se till att djuret har mat, sovplats, får tillräcklig motion, socialt liv, rörelsefrihet och aktivitet, samt vid behov också vård och mediciner.
Alltför många människor drar på sig ett ägar- och/eller skötselansvar som de inte är mogna för eller införstådda i. För att barnen tjatar eller för att det är ”inne” att ha en viss ödla, knähund eller elegant fisk i akvariet. Att alla dessa är levande varelser med rätt till ett drägligt liv – samt kommer att uppta mycket av ägarens tid och ekonomi under kanske många många år – det missar somliga…
Men från vanskötsel p g a okunnighet och olyckliga omständigheter är steget till det verkliga djurplågeriet långt.
Tyvärr har rättsväsendet inget konsekvent mått för själva plågeriet som grund till straff. Så en lantbrukare som pga sjukdom inte kunnat sköta sina djur får samma straff som en rubbad person som våldfört sig sadistiskt på ett djur så att det förblött av skadorna. Och det blir kanske 50 dagsböter???!
Dagsböter döms ut till ett visst antal lägst 30 och högst 150 st. Antalet dagsböter beror på brottets svårighets grad. Varje dagsbot bestäms till ett belopp i kronor beroende på den dömdes inkomst, lägst 30 kr och högst 1000 kr. Saknas inkomst – ja då blir domen verkningslös.
Det finns mycket att göra inom rättsväsendet…
Men: Jag hittar inga ursäkter för någon form av djurplågeri. Inga!
En djurägare som p g a sjukdom/skada/annat medvetet lämnar djuren utan skälig tillsyn, utfodring eller annat, har inga ursäkter. Att vara ”sjukskriven för depression för allt omkring henne rasade” är inget godtagbart skäl som ger en person rätt att låta sina husdjur svälta ihjäl! Att ha slut på pengar och därför släppa ut djuren fritt i en inhägnad där de inte klarar sig är inte godtagbart. Samhället är fullt av nödlinor för sådant! Det får bara inte hända!!!
Än värre är den sadistiskt lagda djurplågaren. Sjukvård och psykvård kallar gärna det grymma scenariot när en person våldtar, skadar eller plågar ett djur för sin egen perversa njutning eller hämndlystnad för sjukdom, och på något sätt blir det lätt synd om förövaren. Djuret som ofta pinats till döds hamnar i perifierin. Och det kan inte föra sin egen talan. Brottet sker ofta i skymundan och gärningspersonen förblir okänd, om inte allmänheten reagerar och lyckas ringa in den skyldiga (Som i Lerum).
Men det sorgliga är att i båda typerna av fall är det ganska ofta gott om folk i dessa djurplågares närhet som både sett signalerna och resultatet, och inte gjort något, inte ingripit!!! Folk som sett misshandel, sett skadade, sjuka, avmagrade, smutsiga djur, sett eländet i dessa personers hem – men inte gjort något???! Ingenting – inte ett enda samtal till polisen, sjukvården, I N G E N T I N G !!!!
Har vi glömt hur man bryr sig? Har vi glömt hur civilansvar och medmänsklighet fungerar? Finns inte kuraget att rädda det som räddas kan?
För var och en som blundar… blir medbrottsling, blir djurplågare också. Genom att inte ingripa. ”Det är inte mina djur!” räcker inte. Nästa gång blir det ”Det är inte mina barn!”
Men man får inte tänka så. Man måste tänka ”Jag hjälper dem idag! Då kanske de hjälper mig i morgon!” – jag kallar det tänkandet ”Den Goda Tassens Väg”!
Använd det – du också! Och våga ingripa!
Vill bara göra ett litet tillägg… jag tycker inte man ska betrakta psykvård som en sorts mildare straff, och fängelse som ett hårdare straff, och sen säga att alla som begått grova brott därför borde få just fängelse. Fängelse och psykvård är olika saker helt enkelt.
Kanske skulle samhället dessutom vara bättre, med mindre brottslighet, om man dömde till psykvård i högre grad? Som reglerna ser ut idag krävs det ofta att man var psykotisk och hallucinerade, verkligen hade tappat kontakten med verkligheten vid tiden för brottet, för att det ska bli psykvårds-påföljd. Alla andra typer av psykiska sjukdomar innebär ändå att det blir ”vanliga” påföljder, dvs böter eller fängelse eller vad det nu är.
Dagstidningarna skriver ofta fel här när dom rapporterar om brott; man skriver att sinnesundersökningen kommit fram till att brottslingen ”inte var psykiskt sjuk”, fast det man egentligen kommit fram till var att han inte hade JUST DEN SORTENS psykiska problem som innebär att det ska bli psykvård istället för fängelse… Alla möjliga andra psykproblem kan han fortfarande ha.
En person som dömts till sluten psykvård efter ett brott sitter på mentalsjukhus tills han eller hon bedöms vara frisk och kunna fungera i samhället. OFTAST (även om det alltid är undantagen som uppmärksammas i tidningarna) så innebär det att dom sitter LÄNGRE än personer som begått samma brott men hamnat i fängelse. Dessutom är återfallsbrottsligheten MYCKET LÄGRE för personer som suttit på psyket, än dom som suttit i fängelse.
MEN jag håller självklart med dej i din huvudpoäng, att samhället verkar ta himla lätt på djurplågeri, och att det är helt sjukt att det ska vara på det viset. Jag skulle inte bli sur och ropa på fängelse istället om en sadistisk djurplågare låstes in på ett mentalsjukhus för terapi och medicinering, men däremot blir man förbannad när det, som du skriver, bara blir lite dagsböter som att det inte var så farligt typ. Ofta måste det ju också gå väldigt väldigt långt innan nån form av myndighet ingriper, så när nånting väl händer har en massa djur fått lida och dö redan. Så borde det INTE behöva vara!
Vi är nog rätt så på samma linje, du och jag.
En ”sjuk” person ska ha vård och hjälpa att bli frisk oavsett om sjukan är brutet ben eller bruten själ, dilemmat är att svensk vård/psykvård idag inte alltid är så funktionell i brist på medel. Personen ska ha stöd att komma tillrätta med sin dysfunktion – som ofta inte bara berör djurhållning utan omfattar mycken annan problematik också. Vård är inte ekvivalent med straff.
Dessutom är jag inte helt säker på att ”straff” i fängelse löser problemet djurplågare på sikt. Förövarna kommer ofta ut med mer hat än när de togs in, fängelse tillfredsställer möjligen den drabbades hämndlystnad men inget mer.
Jag betraktar ur kattvinkel problematiken i att ”bota” vardera typen – det räcker inte med att ruska dem i nackskinnet a la katt. En diagnosticerad sjuk ska ha hjälp att bli frisk, den tankegången är enkel.
Men hur ?botar? eller fångar man upp utvecklad grymhet, när djurplågeriet är ett översittarnöje, del i kriminalitet eller en sexuell nyck, hos en människa som saknar spärrar men inte är ?sjuk? – sadism är ju liksom inte en sjukdom? Det behövs något som ska plinga till långt innan djurplågeriet kommer igång, någon sorts nödbroms, livlina, ögon som ser? Hela samhällets blindhet och ?det är nån annans ärende? faller in i detta. Men det är ju du och jag som är samhället! Funderar?
Sedan tror jag inte på Hämndens väg med Straff. Det gör oss som bestraffar lika grymma, eller hur? Vilket handlar om hur ondska genererar ondska i en spiral man måste bryta. Tänk om det vore bättre ”medicin” att gärningspersonen fick arbeta med att återställa det han/hon skadat/förstört? Att få denne att inse smärtan och sorgen som vållats, lära sig empati och att läka istället för att såra?
Som sagt – jag tror på ”Den Goda Tassens Väg”! Det innebär att plantera frön till det positiva, till omsorg, stöd och hjälp, inte till att slå tillbaka – igen och igen, i generationer. Att bli vänner igen kan starta med en *nosbuff*?
TassKram Wikki
Minns att jag läste en kommentar av nån psykiater en gång för länge sen… att vissa typer av våldsbrottslingar med nån sadistisk och psykopatisk personlighetsstörning, där hjälper just inget annat än att helt enkelt hålla personen inlåst tills han (nästan alltid en han) blivit gammal gubbe.
Ja – ibland är det kanske det enda som skyddar omvärlden. Tufft. *suckar*
TassKram Wikki
Nää,detta är såå grymt & håller med…
DET FINNS INGEN URSÄKT!
Men en såå’n vacker lite GloriaTassa ?…
Jag mår så pass illa av allt lidande bland djur så jag måste ta antidepressiva medel!
Är en känslig personlighet….
Ja ibland vill man bara dra täcket över huvudet! *suckar*
Wikki