Hur videkissarna fick sitt namn

Enligt en gammal polsk legend gick det till så här:

För många många vårar sedan satt en kattmamma förtvivlat gråtjamande på strandbrinken till en flod, där hennes kattungar fallit i efter att ha jagat fjärilar för nära kanten. Videbuskarna vid flodkanten hörde gråten och för att hjälpa kattmammans drunknande kattungar svepte de ned sina långa grenar i vattnet till räddning. Kattungarna klamrade sig fast vid grenarna och kunde ta sig i land. Varje vår sedan dess, säger legenden, täcks videkvistarna med små pälsliknande knoppar där längst ut på ändarna där kattungarna höll sig fast..

En annan version lyder:

En bonde, som irriterat sig på att lagårdskatten fött ännu en kull ungar, beslutade att gården hade nog med munnar att mätta ändå. Han lade de nyfödda kattungarna i en säck, som han sedan slängde i floden för att bli av med dem. I det turbulenta flodvattnet gick säckens knut upp och den förtvivlade kattmamman, som från stranden såg sina ungar driva iväg, grät förtvivlat och ljudligt. En dunge med vide, som växte lite längre ned längs floden, hörde kattmammans gråt och till hjälp höll viden ut sina grenar till de desperata kattungarna att fatta tag i när de flöt förbi. Men när det, som i alla sägner, är förutbestämt att ett jordiskt liv är dömt att sluta så måste det ändå bli så för att den eviga själen skall få gå vidare. Det finns bara ett undantag och det är att den dömda själen lever vidare – men i en annan skepnad. Och eftersom de små kattungarna var destinerade att dö denna dag, men deras eviga själar räddades, så fick de leva vidare som delar av videträden som räddade dem!

Ända sedan dess, varje vår, slår viden ut sina mjuka lena sammets-knoppar vars skimrande ludd känns precis som pälsen på en liten liten kattunge… Och det märkliga är att än idag så heter dessa knoppar i nästan alla språk något som anknyter till katterna, till exempel på svenska ”videkissar” och på engelska ”catkins”!

…och i natt drömde jag att små luddiga blommor som liknade katt-tassar växte upp i askan efter katthemmet Kompis. Kattblommor som tröstade Maritha och Sonny och deras vänner…

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki