Katarina Tornborg skriver om katten Freddy

Men veterinären ville inte. En fin katt. Hans sätt var mjukt, hans ansikte trekantigt ädelt, öronen välformade. Lägg därtill hans ömsom randiga, ömsom fläckiga röda päls, vita sockor och haklapp. Freddy var oemotståndlig.

Vi hade nästan sörjt Basti färdigt. Bilen kom alldeles för fort på bygatan. Personen som kört över henne fortsatte som om inget hade hänt. I bilförarens värld kanske det inte hade det, heller.

En kvinna kom efter i sin bil. Hon stannade, steg ur och vrålade åt bilisten att ta sitt ansvar.

Det var så vi förstod. Fan fan fan.

Ett djur inrättar sig i familjen. Skapar egna vägar, vanor och ovanor. Lägger beslag på fåtöljen, knycker mat och tassar framför ens fötter så man snubblar och svär.

Gradvis sker en anpassning. Familjen börjar ta hänsyn, delar med sig av platser och inser att tröjan tillhör någon annan nu. Djuret styr.

Yeah, no kidding.

Freddys intåg i vårt hem var stilla och värdigt. Men det var bara i början, medan han kände sig för. Snabbt utvecklades han till en pianist av rang, dova nattliga klanger väckte oss.

Saker försvann. Vi hittade dem inkilade i möbler och under skåp. Lättare gods bars till någon hemlig Freddyplats. Han satt på skänken, formade tassen till ett slagträ och vräkte ner glasögon, saltskål och nycklar på golvet. Öronen klippte lite när det dunsade och skramlade, han hoppade efter och dribblade. Min spetsmönsterstickning! Vad har du gjort! Freddy! Är du katten från helvetet?

Freddy blickar tigande på oss. Ögonen glänser gröna.

Ett djur förvandlar sina människor för alltid. Den levande varelse som gjort ens hem till sitt måste man räkna med. Att se en främmande art göra på sitt vis öppnar nya dörrar i medvetandet, man lär sig att leva med och bredvid, olika, lika och beroende av varandra.