Månad: februari 2014

Packning pågår, ursäkta om jag blir lite dröjande med blogginlägg!

Går du i kattanskaffningstankar?

Att bli med katt eller kattunge är lika intensivt och i grunden engagerande som att få egna små barn í familjen. Då är en god idé att försöka avgöra i god tid innan kattköpet vilken slags katt det är man passar bäst ihop med! Katten är trots allt ett tämligen långlivat husdjur, jämfört med andra smådjur, så det gäller att veta vad man ger sig in på. Det finns många kloka frågor som man bör ställa sig själv inför, helst LÅNGT INNAN kattköpet, och här har jag försökt samla några av dem:

Hur kattvan är du och din familj? Behöver du skaffa mer kunskap om katter innan du bestämmer dig för en katt? Fundera noga på det, om det blir din första katt!

Vilken sorts katt vill du ha, en lugn eller en aktiv? Korta och knubbiga katter är lugnare, smala och långa katter är aktivare.
Vill du ha en raskatt med stamtavla eller en huskatt?

Vilket slags liv kan du erbjuda en ny katt?
Ska katten vara innekatt/utekatt? Vilka krav ställer det?

Kommer det att finnas någon annan katt i hemmet att anpassa sig till eller söker du en katt som vill vara ensam om reviret? Eller hund eller andra husdjur?
Är du hemma mycket eller lite? Hur har du tänkt underhålla och aktivera/sysselsätta din katt?
Ska katten vara barnvan? Vilken ålder på barnen?
Hur ser dina framtidsplaner ut, med familjeliv, bostadsförhållanden?
Kommer du att kunna sköta katten hela dess liv, säkert 10-15 år?
Hur mycket pälsvård och liknande vill du dona med?

Passar det bäst med ung/gammal katt?
Skulle du unna tänka dig att ta hand om en rädd och skygg, eller blyg och försiktig katt?

Har du råd? Vilka är dina buffertar t ex ekonomiskt? Tidsmässigt?
Har du möjligheter att skaffa sådant som behövs innan katten kommer?

Har du gjort en lista på säkerhetsåtgärder som måste vara klara innan katten flyttar in?
Vem kan passa katten om du måste resa bort eller något annat händer? Eller kan katten följa med?

OM katten inte skulle passa in i familjen, eller någon visar sig vara allergisk, kan jag få återlämna den till uppfödaren/katthemmet då?

Skaffa en bra bok om katter, raser och skötsel. Läs på!

Lita på din magkänsla när du träffar en ny katt! Det är verkligen viktigt att katten ”känns rätt” så det inte blir en outhärdlig situation för er båda! LYCKA TILL!

Har du ett par plasttofflor till övers som är i fint skick och som du inte använder? Vi behöver lite olika storlekar ”gästtofflor” till Örebro katthem!

”Foppisar” eller liknande går ju så bra att tvätta av och hålla rena/desinficera, och de drar inte omkring smuts och päls så mycket som sockor. (Tofflorna på högra bilden finns f ö billigt på Jysk.) Tass på er!

Idag har jag lyssnat på radioprogrammet  ”Tendens” reportage som heter ”Att döda ett djur med respekt” – det var oerhört intressant!

Programmet handlar om djuruppfödaren Rolf Axel Nordströms unika och personliga sätt att utan stress och ångest avliva sina slaktdjur efter en metod som han låter både ta tid och omfatta en beslutsam hänsyn till sitt djur, som aldrig ska hinna känna vare sig oro eller rädsla den dag det är dags för det.

Nu kan man ju fundera mycket om det etiska eller moraliska i att döda djur över huvud taget just bara för att äta dem, men eftersom jag är ett rovdjur som själv MÅSTE äta kött och har instinkten att jaga föda för min överlevnad, så är jag för partisk ifråga om den delen. Men jag vill gärna landa i programmet ifråga om den andra delen, nämligen att OM man väljer att äta kött d v s djur, så kan man ju verkligen välja att göra ett seriöst val att äta kött från djur som fått leva goda liv och fått dö så som beskrivs i programmet ovan, utan stress och rädsla. Rolf Axel Nordström är nog en ovanlig djuruppfödare.

Men egentligen var mitt avtramp i detta avsnitt av Tendens inte heller syftat att tänka på matproduktion (Vi katter dödas heller inte för att bli till mat här i landet lyckligtvis.) utan på alla tillfällen när människor av ett eller annat skäl måste välja att avsluta sitt djurs liv, vare sig det handlar om att avliva en sjuk hamster eller att slakta en tupp, och på tanken att till fullo värdera HUR man gör det – HUR man går till väga av omsorg och respekt för själva djurets situation och livs sista minuter…

En olyckssituation eller annan svårt kritisk situation, kanske med ett svårt skadat och plågat djur, lämnar inte utrymme för någon tvekan, utan den som finns närvarande måste göra sitt bästa för att på till buds stående sätt förkorta det lidande som pågår. Man har inget val.

Men i sammanhang där döden är planerad och bokad, vare sig det handlar om slakt eller eutanasi (Dödshjälp i gott syfte) måste det finnas utrymme för att göra avlivningen eller ”den sista tjänsten” på skonsammast och fridfullast möjliga vis. Och ifråga om det har jag märkt att det finns förfärande mycket att förbättra!

Då kommer jag osvikligen in på den ruskiga biten om att det sker att katter som ska avlivas, liksom deras ägare och/eller upphittare, ibland hanteras med en fullständig brist på respekt, i synnerhet när det handlar om myndighetsutövning av somliga djurskyddsinspektörer, poliser och med dem samarbetande länsveterinärer. (Här skulle jag kunna bifoga ett antal olustiga och makabra men sanna historier om katter som avlivas, allt från på bakgården till i hemmet, men jag jamar inte mer än detta!)

Nu är INTE alla av ovan nämnda yrkeskategorier sådana – men det är olustigt att de ens finns!

Varje katthem har förmodligen en ”svartlista” över nonchalanta veterinärer (Lyckligtvis är de inte många, men det finns en här och där!) som kanske inte velat ge en sjuk hittekatt adekvat vård för en enkel åkomma, utan menat att den märkligt nog skulle ha det bättre som avlivad, eller veterinär som ”råkat avliva fel katt, men det var ju bara en hittekatt” och veterinär som nekar en skygg katt akutvård då den är ”ohanterbar”! Våga protestera när sådant händer, våga kräva kvalitét även i den dystra stunden – det är din katt värd!

Det finns ALDRIG någon ursäkt för att en katt ska hanteras som en värdelös sopa, utan att få känslor och utan empati för sin situation. Även en förvildad katt har, om nödvändigt, obestridlig rätt att lämna livet på lugnast, smärtfriast och bekymmerslösast sätt.

Döden drabbar oss alla, men när den gör det vill man att den ska vara så smärtfri och snabb som möjligt, en befriare för en lidande och en rofylld sömn i SkaparKattens Famn, förhoppningsvis när ett långt liv når sitt slut. För människor finns tyvärr inte dödshjälp så som vi djur får den, och somliga beklagar det. Men för en svårt sjuk kisse kan det vara den sista tjänst av kärlek som husse och matte ger den – då vill det också till att stunden blir fin, utan tidspress eller oro. Och mycket viktigt: Utan tvekan! Det är en bra veterinärs uppdrag att då stödja kattens ägare, katthemmets personal eller vem det vara månde.

Helst vill vi, precis som Rolf Axel Nordströms djur, få lämna livet oanande och trygga, på en plats vi är vana vid. Det finns veterinärer som kan ge denna hjälp vid hembesök, och ge möjlighet till ett fridfullt avsked. När det är dags att gå, så rör tassarna vid älskad mark.

Många djursjukhus har ett ”stilla rum” där älskade djur får lämna livet, varsamt hållna av sina kära människor, och där både själva avlivningsbestyren med sprutor och kontroll av det flyende livet sköts med omsorg, varsamhet och pietet. Ett rum där man får tid att ta farväl och där hållare med mjuka pappersnäsdukar visar respekt för den som gråter. På den mindre veterinärkliniken tänder man kanske bara ett ljus, ger en ledsen matte en kram – men omtanken och förståelsen är stor. Kissen bäddas i en fin box och efter kremering finns en urna med askan att hämta för den som vill. Avskedet blir en hyllning till det liv man delat, en ömsint final: Ett bra liv ska få sluta så!

Tanja laddar inför Alla Hjärtans Dag! Hjärtan blir det till förmån för SnuffeFonden…

Hur tänker du fira Alla Hjärtans Dag?! Kanske med att ge nåt till Ditt Lokala Katthem?

D v s något har havererat på hennes arbetsplats, så de är strömlösa i restaurangen, en elektriker jobbar för fullt med reparation… Bara att passa på att somna om, matte!?

Nu har jag fällt ihop tassarna och lagt mig vid datorn för att titta på det föregivet populära programmet ”Djurskyddsinspektörerna” på TV4. Mycket kritik har uttalats över de hittills visade 4 avsnitten, och jag ville se dem med egna ögon. ”Möt djurens bästa vänner” puffade tv-kanalen för programmet, och med tanke på vad jag vet om landets – och i synnerhet det filmade länets inspektörers – syn på hemlösa katter, så var det ganska kallsinnigt jag stålsatte mig inför dessa program.

TV4 har fått ett flertal JO-anmälningar på sig för programserien, och massiv kritik för att de människor, som blivit filmade i samband med Länsstyrelsens inspektion, inte på ett tydligt sätt informerats om att deras liv skulle hängas ut i TV på bästa sändingstid i tveksamt vinklade filmklipp. De har tydligen förespeglats att filmen avsåg att användas i ren intern form hos djurskyddsinspektionen, och skriftliga avtal verkar lysa helt med sin frånvaro. Men på sin egen hemsida skriver LST: ”Personerna har haft möjlighet ångra sig att i efterhand genom att kontakta produktionsbolaget. Om de hade velat vara mer anonyma, eller inte med alls, så hade de kunnat göra det. Samtliga som filmats är vuxna människor som kan ta ansvar för sina beslut.” Den sista meningen är så barnslig så den sätter ju ribban för alltsammans! En enkel fråga: Var finns skriftliga överenskommelser mellan parterna om detta i så fall?

Och för mig, som ren amatör vad gäller hur djurinspektioner BORDE gå till, så räcker det att se bara delar av avsnitten för att förskräckas hur tveksamt hela hanteringen går till:

• En mager häst har anmälts stående i en hage, när inspektörerna kommer dit finns ingen hemma. TROTS att de båda är synnerligen ovana vid hästar så klantar de ensamma in i hagen, och UTAN grimma eller annat bindsle drar de täcket till hälften av en LÖS häst, och ”inspekterar” den! T o m jag vet att man ALDRIG går in olovandes till främmande hästar, eller grejar med deras utrustning – tänk om den här hästen blivit rädd och skenat iväg med ett löst täcke, snubblat och brutit benen? Hur kan då icke hästkunniga bedöma om hästen är i rätt hull? Varför skickade man inte en person med utbildning på häst?
• Vid en inspektion i ett tullområde syns hur inspektörerna öppnar burar och djurtransportkorgar utomhus och kollar djur utan att vara i hägnat/skyddat utrymme!!! De står i en bilkö där fordon lämnar båtarna i hamnen. Vill djurägaren verkligen att kattens transportkorg ska öppnas var som helst p g a rymningsrisken? Vem ansvarar för skadan om en fin familjekatt rymmer på grund av oacceptabelt klantig hantering?
• Dessutom syns ingenstans i programmet någon normal hygienhantering, mer än vid ett tillfälle då de dra på blå tossor utanpå sina stövlar… I avsnitt från tullen går de t ex glatt omkring och klappar alla möjliga djur hit och dit – utan skyddskläder, handskar eller någon uppenbar sanerings/smittskyddsrutin som t ex att sprita sina händer mellan djurkontakterna! Hur katten kan man vara så oproffessionell?

Sedan kan man ju undra vart avsnitt nr 5 tog vägen, som skulle ha sänts i torsdags, den 6/2. Det blev plötsligt väldigt tyst. Även om Länsstyrelsen Skåne tycks ”försvara sig” på sin hemsida och tycker att ”Vi är glada för att det finns ett medialt intresse för djurskyddsverksamheten och tacksamma över möjligheten att visa hur vårt arbete går till. Vi har gått in i detta med uppriktighet och seriositet.” Om det är någon av de i gruppen inspektörer som leker tv-stjärnor som uttalat detta kan man undra?

Frågan om hur pass seriöst filmandet av denna yrkesutövning är ställs på sin spets av en kritiker som själv drabbats av djurskyddsinspektionens tvivelaktiga beslutsfattande, han säger: ”Frågan varför TV4 väljer att följa den djurskydds- och veterinärenhet som fått mest kritik, mestadels intern, i hela Sverige är berättigad. Varför inte välja ett län där verksamheten faktiskt fungerar? Varför välja att följa och lyfta fram inspektörer vars ledning har velat sparka? Kanske har det något att göra med att VD:n i produktionsbolaget är dotter till en gammal landshövding i Skåne?  Kanske har det att göra med att en av djurskyddsinspektörerna på länsstyrelsen i Skåne ska bo ihop med en som är delaktig i filmproduktionen?”

Andra länsstyrelser och deras motsvarande djurskyddsinspektörer ställer sig mycket frågande till den här tv-serien, i synnerhet för att människor hängs ut i tragiska situationer. Men ändå är detta bara ett tunt skrap på ytan av en dåligt fungerande organisation där uselt eller inte alls i saken utbildade myndighetsutövare fattar irrelevanta beslut och orsakar lidande och död för fler djur än de räddar.

Man kan bara titta på mailväxlingen mellan ansvariga för kattkolonin Backa Röd i Göteborg, och enhetschefen på Länsstyrelsen, där den senare med en dålig härskarteknik och ännu sämre argument försökte sätta sig på höga hästar och uttala sig i något som han inte hade en susning om och t o m kallar det ”Som jag nämnde tidigare, så uppfattar jag att vi jobbar för samma sak.” Men tyvärr, uppe på den nivån tycks hemlösa katter inte ha något värde… Då blir det fruktansvärt omöjligt att hålla med!

Jag lägger huvudet på tassarna och funderar:
VARFÖR ville dessa bli djurskyddsinspektörer?
HUR kunde de bli det?
Och VARFÖR får de fortsätta var det???

Det sista de gör är ju DJURSKYDDANDE!!!????

Kommer du ihåg mitt inlägg häromdagen om den nya så väl behövda djurskyddslagen? Och hur mycket jag hoppades att det kommande lagförslaget ska täcka in alla katters rätt till LIV på ett bra sätt, jag jamade:

Man måste ju ifrågasätta att det som i svensk djurskyddslag på alltför många håll feltolkats till det avlivningsursäktande begreppet ”En död katt lider inte.” Och den starka kärnan som den nya djurskyddslagen ska innehålla är ett definitivt paradigmskifte för myndigheternas djurskyddsinspektörer, nämligen att de måste släppa sin gamla invanda avlivningshantering med att ”TA BORT KATTERNA FRÅN LIDANDET” och i framtiden istället helt arbeta aktivt och proaktivt för att ”TA BORT LIDANDET FRÅN KATTERNA”! Då först kan det heta DJURSKYDD!

Ser du parallellen till skyltens text ovan? Man skulle lätt kunna ändra den till att låta ordet SUICIDE ersättas av EUTHANASIA, d v s avlivning…
Tänk på innebörden av det en stund!
Visst har vi katter rätt att leva!!!!!

Mjau vad många olika tillfällen som ni människor hittar på för att få chansen att ge varandra presenter!!! ”Valentines Day”… Och vad mycket det finns att önska!

Som gulliga kattdekaler att klistra på naglarna! Eller den här helt galet gulliga kattringen:

För att inte tala om kattmascaran:

Och så en störtcool väska, man kan aldrig få för många kattväskor:

Vad ger du bort till dina käraste? Själv ger jag bort exklusiva pälsbollar:

Med hjälp av mitt presentkort:

Hur vet dom att de är Sveriges mest besökta kattblogg?
Undrar just hur många besökare om dagen som Catlife har i förhållande till många av oss andra kattbloggare! Utan att ha en butik som magnet…