Ni har säkert hört att uttrycket ”Gipskatt” använts som lite spefullt benämnande på italienare? Jag blev min vana trogen lite nyfiken på varför en konstgjord kisse skulle bli som ett specifikt skällsord!
Det visade sig att detta uttryck hade historia från cirka mitten av 1800-talet då italienska säljare reste runt på torg och marknader i landet och sålde olika gipsfigurer föreställande allt från djur, kyrkor och Napoleon. Ofta var det ”halvfabrikat” som gjordes i stora serier, importerade och sålde dem sedan som prydnadsföremål. En del var målade, andra inte. De som sysslade med detta blev ofta ”sedda över axeln” av den stora allmänheten och det hände att de blev arresterade för dagdriveri under sina försäljningsrundor ute i landet.
Men spåren efter dem finns kvar i form av kantstötta, nötta och inte alltid så välbehållna kattfiguriner, som i många fall sparats helt av nostalgiska skäl, som minnen. Värdet är inte så stort.
En och annan gipskatt i perfekt skick dyker upp på auktioner, men de flesta kan vara både skavda och smutsiga. Eftersom gips är ganska skört och känsligt så är det svårt att putsa gispkatterma utan att förstöra patinan, så det är bäst att lämna dem som de är. Har du en italiensk gipskatt, så var stolt över den!
Tass på er från forskarkatten Wikki!
