Varför är det ibland så orättvist?

kurre3
Varför händer det ibland, när en sliten gammal kisse adopterats och fått det underbaraste hem man kan tänka sig, att den bara får njuta den lyckan en alldeles för kort tid, och så blir kallad till SkaparKatten? Idag har vår kära vän svarte Kurotora tassat över Bron, och det gör oss sååååååå ledsna!

Kurre hade behov av en husse och matte som han kunde få rå om alldeles själv – han trivdes inte på katthemmet och tyckte att andra katter var jobbiga. Och så kom de en dag, hans egen familj, och de såg en liten svarting som behövde dem! Nu fick Kurre ett hem och en egen soffa att breda ut sig och mysa i… Med människor som verkligen ÄLSKADE honom!
kurre2
Kurre fick följa med på äventyr och utforskade många spännande ställen – men mest av allt ville han mysa med sina människor, och vara nära dem i sängen och spinnande berätta hur mycket de betydde för honom!

Men något hände sista tiden – Kurotora magrade en del och kissade mycket. Han gjorde som katter gjort i alla tider, dolde att han inte mådde bra. Hur länge vet vi inte. Men när matte upptäckte det och tog honom till veterinären idag fanns inget att göra – det fanns inga vita blodkroppar kvar och behandling med dropp och annat skulle bara ha betytt ett förlängt lidande. Kurre fick somna in i husses och mattes armar, omgiven av kärlek…kurre
Kurotora ligger i gräset där kvällssolen lyser skönt, precis framför SkaparKatten, och slickar de blänkande svarta tassarna. ”Jag tänkte att jag ska tassa till matte och husse i drömmen sen i natt, och visa hur mycket jag älskar dem – då måste jag ju vara fin… Jag vill ju fortsätta att vara nära dem…”. Han gör en paus och tittar på sin svans som får en slick. SkaparKatten ler och mängder av vackra blommor slår ut runtom dem. ”Du kommer alltid att finnas hos dem, Kurre. Det är fullbordat!”.

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

8 reaktioner till “Varför är det ibland så orättvist?”

  1. Nej så sorgligt! Han fick iaf ett eget hem där han var älskad, den lille svartingen… Tyvärr är nog det svenska kattbeståndet dåligt. Att födas av en utarmad halvsvältande mamma och sen leva ett likadant liv själv skapar ingen livskraftig stam! Kastrera mera!!

    1. Mjau, jag tror faktiskt att katter är just livskraftiga – men det betyder inte att vi är långlivade när omständigheterna är dåliga… *sniff* TassKram Wikki

  2. Även om tiden blev alldeles för kort är vi säkara på Kurotora njöt av att vara älskad och få gosa så mycket han ville under den tid han fick hemma, tillsammans med sin matte och husse.Tröstbuffar

    1. Mjau, han bodde ganska nära oss och jag har träffat hans snälla människor mycket – de var så måna om sin kära Kurre. Och bra på gos är de… TassKram Wikki

  3. Det är alltid sorgligt när en älskad vän tassar iväg över Bron, och alldeles särskilt när man tycker att den vännen precis hade fått det så där jamarbra som han eller hon förtjänat så länge… men vi rår inte alltid på det som händer. Lyckligtvis hann Kurre få uppleva allt det där underjama som vi katter älskar! Och han var älskad in i det sista, alltid älskad i minne och hjärta.

    Tröstbuff från Imma, abbemissa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *