Berörd av Bass…

Det finns en kattberättelse hos min vän Fjuttens Kattakuten i Norrbotten som jag då och då återvänder till, klickar fram och läser, när mitt hjärta behöver påminnas om vad vi kämpar för och varför: ALLA katters rätt till goda och trygga liv, sedda som värdefulla och älskade familjemedlemmar! Berättelsen har så till den milda grad gripit tag om mig, och trots att detta skedde våren 2012, så har jag inte kunnat glömma den lilla tufsiga katten Bass Cowper! Nu är det din tur att få henne etsad i minnet… ♥

Så här lyder Kattakutens berättelse om Bass Cowper, var beredda på att gråta:

Vi jobbar för att höja kattens status. Vi vill att alla liv ska vara lika värda, att alla katter ska ha samma rätt till goda liv i människans närhet. Vi har själva katter som ligger och myser i vår soffa. Katter som äter näringsriktig mat, katter som får något extra gott på sina födelsedagar. Katter som får kärlek, som är trygga och som får veterinärvård när de blir sjuka, som blir vaccinerade, märkta, kastrerade och försäkrade.

Men det finns en annan verklighet. Det finns många katter som inte har någon soffa att sova i, katter som aldrig blir älskade, som får äta det som de hittar i soptunnor och sådant de kan fånga själva. Katter som ingen bryr sig om att de är födda ens en gång. Katter som är rädda, sjuka och som förökar sig utan att någon tar notis om det. Katter som fryser, som svälter och får skador som aldrig läker.

En sådan katt var lilla Bass. Lilla Bass hade otur i livet, hon föddes till en tillvaro där hon fick kämpa hela livet. Sitt korta lilla liv… Hon var ständigt hungrig. Vatten drack hon ur smutsiga vattensamlingar. En och annan råtta knep hon, men det innebar att hon fick svåra maskangrepp. Lilla Bass hade en fantastiskt vacker päls, från början. Hon var blänkande svart med vita tassar och lite vitt i ansiktet. Pälsen var lång och mjuk och hon hade en ståtlig plymsvans.

Lilla Bass föddes inne på SSAB-området i Luleå. Vi vet inte om hennes mamma lever och vi vet inte om hon har några syskon. Det vi vet är att hon tillslut försökte få hjälp, och några snälla människor som jobbar på SSAB observerade en svart och grå liten varelse som såg ut att behöva hjälp. De kunde till slut ta fast henne och hon placerades i en kartong och fick åka till ett av Kattakutens stödhem. Hon fick börja äta lite och verkade nöjd med att få en egen matskål och en egen vattenskål. Till och med en egen toalett!

Stödmatte förstod dock genast att något var på tok med svansen på Bass. Eftersom Bass inte var van vid mänsklig kontakt var hon mycket rädd och fräsig. Det visade sig att svansen var skadad och att hennes päls var en enda stor tova. Hon fick komma till veterinären, och blev undersökt. Under en enda stor pälsklump fanns en liten ynklig kisse. En kisse som var helt uttorkad och huden var så torr att det inte gick att raka bort den stora heltäckande pälsklumpen. Huden gick sönder. Pälsen var så smutsig och tovig att man inte såg att kisse Bass faktiskt var svart och vit. Svansen var bara som en torr pinne. Alla vi som tagit Bass till våra hjärtan, var förtvivlade. Prognosen för kissen var mycket dålig och tillsammans med veterinären tog vi det smärtsamma beslutet att låta Bass få somna in. Hon fick vandra över regnbågsbron, endast ett halvt år gammal. Nu fick hon slippa all den smärta som hon fått uppleva i sitt korta liv. Hjälpen kom tyvärr försent och det här var det enda vi kunde göra för att hjälpa henne att få frid.

Det är så orättvist, varför fick inte den här lilla kissen uppleva att vara älskad, mer än den absolut sista dagen i livet? Varför fick hon inte vara en kisse som fick värme, kärlek och lite extra godsaker på sin födelsedag?

Låt Bass tragiska levnadsöde ge oss ytterligare kraft att rädda små liv, innan det är försent!

Det finns många katter som Bass Cowper därute i den begynnande höstkölden…
Så gör en insats idag: Stöd ditt lokala katthem!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki