Min blogg är min lägereld

Ser du bilden av en lägereld framför dig? Jag lägger inte upp någon särskild bild här, utan du ska tänka dig din bild av lägereld – alla har vi någon speciell sådan i minnesbanken – en cirkel av ljus och trygghet, där man samlats för att få värme, närhet, kanske en måltid och dryck  – eller en berättelse! Så ska min blogg vara, en lägereld där man kan få en berättelse!

”Det var en gång… en katt som…” Kom och kryp närmare! Länka till min blogg, till katternas lägereld, så ska jag berätta mer! Om de hemlösa katterna, de modiga katterna, de trotsande katterna, de god och de onda, de ledsna och de glada, om alla katterna och om människorna som räddar katter…. Vill du att jag ska berätta din historia, så gör jag gärna det. Låt oss lyssna på varandra!

Räck ut tassarna och håll om varandra, mjukt och nära. Gamla visa katter har berättat för mig och jag kommer att berätta för er, nu och framåt, här på min blogg, min lägereldsblogg, om allt de har jamat. Det är klokskap och sägner som vi ska ta med oss i hjärtat och föra vidare till nästa lägereld och nästa och nästa…

Mjau, som ni vet, så är min lägereld redan tänd sedan länge, och allt som hör till den står ju här! Välkommen och slå dig ned, vandrare!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

25 reaktioner till “Min blogg är min lägereld”

    1. Mjau, det är ni. Ni är trogna och goda reskamrater, och vi har delat mången lägereld. Det är gott att ha vänner som er! <3 <3
      TassKram Wikki

    1. Mjau, och det ska den fortsätta att göra. Ju fler som tassar hit, ju bättre. Gott att veta att ni är med mig här också!
      TassKram Wikki ♥

    1. Välkommen, vännen! Det värmer mitt katthjärta att se vän efter vän komma hit! Och nu börjar jag berätta:
      Det var en gång en liten svartvit katt som satt på en balkong och var mycket olycklig. För det var ingen som tyckte om henne. Alla de andra katterna som bodde på samma ställe hade gått ihop och mobbades och turades om att knuffa den lilla katten bort från matskålen. Så till sist…
      TassKram Wikki

  1. Kommer inte att missa en enda av historierna som berättas där i värmen.
    Nalle och Lasse

    1. Mjau, vad härligt! Jag vill gärna se er och alla missarna i Klakebäck sluta upp vid elden!
      Då fortsätter jag sagan:
      Så till sist bestod den lilla svartvita katten mest av skinn och ben, och ett runt huvud med stora stora gula ögon. Och alla som såg henne skrattade och sa att hon var rätt ful… Hon grät och morrade och blev bara ännu mer utfrusen. Det var inte så konstigt att hon satt alldeles stilla där på balkongen och tittade längtande bort från allt…. Men så en dag…
      TassKram Wikki

    1. Gnestakissarna, ni är så välkomna! Värmen från lägerelden räcker till oss alla!
      Nu fortsätter sagan:
      Men så en dag såg hon några nya människor på balkongen intill, och det hördes ljud därifrån, de pysslade med något. Den lilla katten tänkte ”Å om jag ändå hade haft egna människor och sluppit vara bara en inhyst katthemsjourkatt!” och så torkade hon tåren ur ögonvrån med tassen. Då hörde hon en vänlig röst från balkongen intill: ”Hej lilla svartvitingen! Vad fin kisse du är!” Hon tittade förvånat upp… Den där människan pratade med henne! Just då kom jourmatten ut på balkongen och fick höra det. Och då….
      NosPuss Wikki

  2. Oj vad spännande, sätter mig till rätta och hoppas på att få höra fortsättningen.
    *nosbuffar*

    1. Du och Wilma är så välkomna! Det är gott för en sagoberättare att få goda lyssnare.
      Nu kommer fortsättningen:
      Och då började jourmatten att prata med den nya människan med snälla rösten, och berätta om hur ledsen hon var att den lilla svartvita kattflickan inte trivdes. Det gick åt att jourmatten satt bredvid henne och vaktade när hon skulle äta, så att hon skulle få någon mat, och kissen vågade aldrig sätta en tass i sängen eller vara i famnen. Och det var bara vid matskålen som kissen hann få några klappar. Människan på den andra balkongen sade ”Kan vi få komma och hälsa på kissen? Vi har funderat….”
      TassKram Wikki

    1. Mjau, vad bra. Sagan börjar närma sig slutet så välkommen i eldens sken:
      ”Vi har funderat på att ha en katt!” sa snälla rösten. Den lilla svartvita suckade och kröp ihop. Hon som var så liten och ful skulle inte ha en chans att bli sedd… Redan dagen därpå kom grannbalkongens människor och hälsade på. Och tänk, de brydde sig inte om någon annan katt en den lilla ensamma – det blev på en gång bestämt att kattflickan skulle få byta balkong, bara några praktiska saker som skriva adoptionspapper och ordna med lite kattsand och mat behövde ordnas först. Den dagen…
      TassKram Wikki

  3. Åhh, vi vill så gärna vara med, vi älskar historier å så älskar vi ju dig Wikki för allt gott du och dina underbara tvåbeningar gör för oss katter!

    Nospussar i massor

    1. Välkommen så gärna till min varma lägereld, Indra och Bastian! Då kan jag fortsätta berätta:
      Den dagen var den första i den sorgsna ensamma svartvita kattflickans nya liv med egna kärleksfulla människor, som verkligen älskade henne och tyckte hon var vacker!!! Hon fick ett eget hem, med egen matskål och lugn och ro att äta när hon ville. Hon fick komma upp i sängen också om hon ville – men det dröjde väldigt länge innan hon vågade, fastän människorna var snälla. Och så fick hon gå roliga promenader ute i koppel. Men viktigast av allt – den lilla katten fick sitt eget mycket viktiga och betydelsefulla namn, vilket fick henne att känna stolthet och livsglädje igen. Nu var hon inte längre en mobbad katthemsjourkisse. Nu var hon Wikipedia, en katt som blivit sedd.
      Så lyder min saga. Det kommer fler på bloggen!
      NosPuss Wikki

      1. Vilken bra saga med bra slut! Och du Wikki var aldrig någon ful kattflicka, du är jättesöt och jag är alldeles säker på att du var det då också! Framför allt var du wiktig! Nosbuff! 🙂

        1. Mjau, Wiktig kanske – men absolut ingen viktigpetter! *fniss*
          Tack för kattplimangen!
          NosPuss Wikki

    1. Mjau, ni är lika välkomna ändå! En lägereld brinnar för alla! *buff*
      Tasskram Wikki

  4. Vi vill också värma oss vid din lägereld, det är ju ur den vi alla hämtar bränsle till våra egna. Och det bästa är att det får plats hur många som helst runt den. Värmen räcker åt alla. Tack för alla dina fina tassar om alla fina två- och fyrbeningar!
    Kramar och tassklappar

    1. Mjau, Frasse och Gunilla, ni har så rätt: Plats och utrymme räcker till alla som vill komma! Alla katter och alla kattälskare! *kurr*
      TassKram Wikki

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *