Lugn, alla missar! Man gör INTE fiolsträngar utav katt-tarmar, det är ett MISS-förstånd… Men nu ska ni få lära er lite historia:
Allt går tillbaka ända till 1300-talet och den lilla italienska byn Salle, som var känd för sin unika sadelmakarkonst. Det unika med dessa sadlar var hur de syddes ihop med oerhört starka trådar som gjordes av fårtarmar efter ett hemligt ”recept”. Enligt sägnen ska en man ha uppfattat vackra ljud från sådana som hängde på tork utomhus i vinden… och fått idén att göra ett instrument med dem – en anfader till violinen.
För att inte avslöja hur man gjorde spreds en listig tillverkare ut ryktet att man använde kattarmar. Katten på den tiden var ett djur som sågs med stor vidskepelse och att döda en katt medförde risken att drabbas av en ohygglig olycka eller svår otur. Det fick alltså följden att ingen ville försöka plagiera ”affärsidén”.
Än idag finns denna tillverkning på samma plats, så det måste ju ha fungerat! Nu för tiden finns strängar i en mängd olika material, de flesta konstgjorda och av ”naturmaterial”. Av det engelska namnet ”catgut” kan man ju förledas att tro att katter är inblandade, men det är en kortform av ”cattlegut”, och det råkar framför allt vara stackars får som får lämna ifrån sig tarmar.
Det enda exempel jag hittat där det verkligen varit en katt som fått bidra till strängaverket, är en tragisk men samtidigt gripande skildring av hur en blivande svensk speleman Elias Svande i Vilhelmina i sin barndom och den tidens fattigdom runt 1897 tillverkade sin första fela:
”Ja, då jag var sex-sju år, så kom jag på att jag skulle göra mig en fiol. Jag skulle få följa med till Karl-Olle i Nästansjö, eller Hunneberg som det nu heter. Jag var så rädd för vatten. Mamma lovade mig det, att bara jag underkastade mig så hon fick tvätta mig, så då skulle jag få följa med till Karl-Olle och höra på då han spelade. Och då lärde jag mig en låt på det viset. Andra låten lärde jag mig ävenså efter Karl-Olle på det viset. Jag for och gick, följde mamma dit i flera somrar, för vi var ju närmsta grannar. Följden blev den att jag lärde mig fyra låtar. Jag fick till fiolen så pass att jag fick strängar på den, av katt-tarmar. Då hade det gått så lång tid att jag nästan hade lärt mig melodin på dom fyra låtarna. Men jag kunde inte stämma fiolen. Då fick jag tag på ett gammalt munspel som jag plockade stämmorna ur, de som lät likadant som fiolsträngarna, fyra stycken. Jag blåste på dem och så lärde jag mig stämma fiolen.
Katt-tarmarna, dom hade jag i nödfall då jag inte hade något annat att göra. Katten har en så lång tarm att du kan få strängar på fiolen, så när som på basen. Kvinten tvinnade jag, så gjorde jag en knut, av lagom längd, så lade jag ihop den tvådubbelt. Det var alten. Då hade jag kvinten och alten, men tenoren, den fick jag lägga tredubbelt. Då var tarmen slut och då brukade jag göra basen av sena. Bensenan från ren eller ko var fin. Mamma brukade sno ihop snören och då hjälpte hon mig med att gnaga senorna jämna.
Jag hade stråken av sådan där björntråd som jag sträckte och hade kåda på. Jag tog kåda från granar, brände den och strök den på tråden. Den stråken hade jag ända till då att jag var tolv år, om sommaren. Då tänkte jag att jag skulle skaffa mig tagel i stråken. Men jag fick inte tag i något tagel och vi hade ingen häst. Då på vintern så gick jag i skolan i Nästansjö. Det var en halv mil att gå. Under den vintern plockade jag upp etthundratio tagel ur dyngan från hästarna som drog provianten till Dikanäs. Jag fick lära mig spela på det vis det gick. Jag lärde mig fyra låtar innan jag fick råd att köpa strängar.”
Det var andra tider, det…
