Kanske dags att avliva människan, inte katterna?

Nio vanskötta katter avlivades i tisdags, i en by nära Rättvik, med hjälp av polisen och lokala djurskyddet. Jag läser om eländet i Dalarnas Tidningar (www.dt.se/nyheter/dalarna/article396741.ece) och ryser!

Varför fick det ta så lång tid? Hur många katters liv och lidande kostade det? I flera år hade kattägarens magra och vanskötta katter upprört omgivningen, och han fick djurförbud efter att man hittat flera döda katter på gården.

När nu länsstyrelsen, efter nya påstötningar från allmänheten, gjorde oanmäld inspektion hittade man tio katter i husets övervåning. DT skriver: ”Det visade sig då att kattägaren inte minskat ner antalet djur och att de om möjligt hade det ännu sämre nu på vintern. Alla tio var inhysta i ett rum med på övervåningen med kraftig stank av ammoniak och avföring. Hela rummet var igengrott av gamla sopor, tidningar, konservburkar avföring och urin. Enda värmekällan var ett element mitt på golvet. Katterna saknade vatten och kattlådor, och miljön ansågs vara att betrakta som hälsovådlig. Därför beslutade länsstyrelsen nu att omhänderta och avliva alla djur på plats för att befria dem från lidande.”  Man undrar bara: Hur kan man? Hur kan man som människa vara så känslokall inför ett rent djurplågeri? Och hur kan man, omgivning och myndigheter, låta förfallet bli så stort? I synnerhet som tidningen skrev i oktober 2008: ”Redan för ett år sedan kom klagomål till kommunen om att mannen på den aktuella gården hade många magra sjuka katter. Då ingenting hände och klagomålen fortsatte gjorde miljöenheten en inspektion i bostaden. Där hittades minst två kullar kattungar och fyra vuxna katter i för djuren helt oacceptabel miljö. Rummet var fullt med kattbajs på både sängmadrass och golv tillsammans med mängder av vassa konservburkar och annat skrot överallt. Minst en av katterna är mager och har kattsnuva och de utgör tillsammans en sanitär olägenhet.”

Stackars nio missar, som ändå måste ha fått döden som en befrielse. Det värker i mitt katthjärta!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki