Matte gråter och gråter. I dag flyttar Isidor tillbaka till katthemmet. Det har inte fungerat med oss två katter, jag har varit irriterad och stressad och bitig och visat att jag inte vill ha en kisse till här på mitt territorium. Fastän det är en snäll vacker pojke som Isidor.
Men Isidor är en anpassningsbar katt, en som tycker om människor och som kan passa in var som helst. Det är bara det att han och jag inte funnit varann. Matte har sådan ångest över att inte ha räckt till, skuldkänslor om inte det räckt med lek, kel och promenader. Men när Isidor och jag inte kunde leka särskilt bra tillsammans själva, ja då blev det att jag körde runt med honom och han kände sig jagad. Det var inte bra för honom och han spann och kelade förvisso men han blev liksom ledsnare i sättet. Tillbaka på katthemmet kan han få en bättre chans. Han kanske är en sådan som ska ha en en-katts-människa, som jag. Det kommer visst att bli tomt utan honom men…
Förlåt Isidor, och lycka till!
