Eller? Det här är en kattformad natt-lampa från Lumilove för mörkrädda barn… Tillverkaren lovar att den lyser tryggt och säkert för små vakna eller nattvandrande ungar, och är mjuk att hålla i utan att brännas.
Men behöver vi ge våra barn små nattlampor? Ska en elektriskt lysande leksak ge dem förtröstansfull nattro, när mörkret känns skrämmande? Ska en pryl övervaka våra rädda små? Är det den sortens artificiella värld en orolig själ ska söka tröst i???
Som katt kan jag inte hjälpa att undra: Varför uppfinner människor så många konstgjorda ting som de sedan använder för att skapa en illusion av något?
Vi katter är inte mörkrädda. Visst är vi rädda för somliga saker, som elaka hundar och hårda bilar. Men i mörker är vi lika trygga som i dagsljus, därför att våra kattmammor lärt oss det. Kanske är det skillnaden, vilken signal våra mammor ger oss?
En kattmamma lämnar inte sina ungar alls – mer än korta avbrott för toa och mat – förrän de är mogna för det. Och då är de trygga nog att tassa genom vilka mörker som helst.
Vi katter överför tillit, lugn och ro till våra människor. Vill du att ditt barn ska växa upp till en trygg person? Låt det då inte söka fattig tröst i en lampa när mörker-oron kommer – nu ska du få två goda råd: ”Se till att finnas där själv!” är det första rådet. ”Och ge ditt barn en riktig levande katt att övervinna mörkret med!” det andra. Med en spinnande katt i famnen finns inget mörker kvar!
Du brukar skriva så kloka saker Wiki, men nu tror jag faktiskt du förenklar saker och ting en hel del. Visst kan man väl ge sina barn en mer eller mindre bra grund att stå på, men jag tror inte det är FULLT så enkelt som att bra förälder=helt orädda barn som varken nojar för mörker eller annat, och omvänt då barnet har nån rädsla=dålig förälder.
Mjau, jag var tvungen att fundera en lång stund över din kommentar… Så klart att jag måste förenkla saker! Det här är en kattblogg, skriven av katter för människor. Då måste man förenkla. Kattligt tänkande är alldeles för komplicerat för människor!
Nä skämt åsido, givetvis går det inte att rationalisera ned allt mänskligt beteende till en enda smal mall. Men jag vill ändå påstå, att barn som fått ha husdjur, som en katt, och på ett moget och ansvarfullt sätt fått uppleva en annan levande varelses fulla lojalitet, kärlek och tilltro, de kan nog vara tryggare i mörkret med sin misse i famnen, än den person som varit utan spinnande vän…
NosPuss Wikki