Det riktigt pirrar i tassarna. Att jag vågade. Tänk om hon tycker jag är en fånig, barnslig katt som ska hålla mig hemma i sandlådan?
Sedan börjar jag fundera på varför jag tänker ”kändis”? Alltså, i första hand så var det så här: Jag började läsa om Blog Awards och undra vad det var. Och insåg: Tja en liten pälsfluff till kattskrutt platsar ju inte i media. Trots att jag försökt att bli Metrobloggens Mascot i ett helt år nu (Vilket ingen har brytt sig om. Alltså, kan Expressen ha en geting och Aftonbladet en jycke? Varför skulle inte Metro kunna ha en originell katt?) så var jag ju inte vare sig inbjuden eller nominerad. Men jag blev nyfiken. Vilka var kronan på svensk bloggvärld? Så jag läste lite www.metro.se/se/article/2008/10/16/19/0725-57/index.xml – och hittade: Hanna Fridén….
Mitt lilla katthjärta började bulta. Så här skulle jag vilja att min blogg fungerade. Som en riktig kändisblogg. Men vänta nu: Jag bryr mig ju inte om kändislivet? Vad är det jag gillar med Hanna?: Hennes personlighet. Som går sin egen väg. Har egna åsikter. Som en katt, nästan. Ja men det stämmer ju lika bra in på mig själv. Jag är inte heller någons 1000e kopia. Jag är mig själv. Världens bästa bloggkatt!
Tack, Hanna! Det var allt jag behövde inse. Jag behöver inga awards. Fast jag skulle bli glad om någon vill adoptera en hemsökande kisse från katthemmet!