Kanske borde vi rista våra bloggar i sten i stället?

Just nu faller tisdagsskymningen. Morgondagen är långt borta, om den vet vi inget. I trappuppgången tystnar ekot efter grannens steg och grannbarnens ylanden dämpas av en lägenhetsdörr som stängs. Alla stänger dörrarna om sina små världar, kryper till sängs, blundar och somnar med djupa andetag.

Jag sitter vaken i fönstret och stirrar ut på skymningen, på den ljumma juninatten. Från ventilationen susar det tyst. Det är som att vara i en glaskupa, en overklig värld avskild från allt runtom. Vet någon att jag finns? Tänker någon på mig?

Hur länge finns man egentligen?

Svaret är: Så länge någon minns dig. När någon uttalar ditt namn för sista gången, det är då du bleknar bort.

Kanske borde vi rista våra bloggar i sten i stället?

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki