Jag är en stadskatt. Uppvuxen i ett bostadsområde, van vid att klara mig bland bilar, hundar och många människor.
Med tiden har jag blivit ganska resvan, på med selen och kopplet, resekorgen i mattes hand och så går vi till busshållplatsen. Att åka buss är inte så kul men sedan får jag kika ut igen lite på buss- eller tågstationen, gå i kopplet. Gissa om folk tittar på mig!
Det tar jag med ro. Jag tror matte och husse är lite stolta över att ha en kisse som sköter sig lugnt och sansat fast det dras rullväskor och barnvagnar runtomkring, eller dundrar förbi tåg med godsvagnar. Inte jamar jag och skriker heller. Jag är rätt nöjd själv, det är spännande att resa. Med lite tur hamnar man på underbara ställen och träffar nya kattvänner!
Och vi kan väl snart åka tillbaka till landet, husse?
Det är skönt att du känner dig så säker på att husse o matte inte drar med dig på några farligheter. Känns nästan som svärmors vovve som utan att ens rynka på nosen klev ombord på såväl båt, buss och spårvagn på rundturen runt sta’n…
Jag önskar bara jag kunde berätta mer för matte och husse om allt jag varit med om, som gör att jag är som jag är. Det finns saker som jag inte kan förklara…
Men jag klurar nog ut ett sätt! Kurr-krumsprång Wikki