Sörpingskatterna Max och Måns tycker att det här stämmer in på mig också:
Ni skulle förresten ha varit med den gången matte och jag var ute på promenad (Jag hade matte kopplad för säkerhets skull.) och vi mötte en person på promenad med en stor schäfer… På långt håll ropade hundägaren ”Ni får se upp för min hund är inte snäll mot katter!” – till hennes förvåning svarar matte ”Det är ingen fara för min katt är snäll mot hundar…” varpå jag helt coolt bara kopplade om från katt-mode till hund-mode (Mode betyder inställning.) och började prata hundiska med mitt kroppspråk!
D v s höjd viftande svans, glada skutt och mötte den stora schäfern med lekinvit för hundar genom att slänga mig ned med frambenen medans viftsvansen fortfarande stod upp. Som alltid gäller det att visa vem som bestämmer… Den stackars schäfern fick en chock och förstod ingenting! För varifrån kom kattlukten när den såg en glad hundkompis??!!!
*skrattar* Vilket härligt inlägg.
Tack! NosPuss Wikki
Vilken härlig historia Wikki!
Nu har vi beställt massor med saker från Göteborgs katthem men vi tänker dela upp beställningen och beställa fler väggalmanackor.
Det ser ut som Svennis på bilden : ) Då menar vi inte hunden!
NosPuss Sven och Signe
Hi hi almanackor med vackra kattbilder (Som dessutom ger pengar till katthjälp) det kan man aldrig få för många utav! NosPuss Wikki
Hahaha…jepp, så kan det vara! En del katter fixar detta med att byta språk. Min första hankatt gick i långkoppel, dvs. en lång lina på 6-7 meter. På väg hem till min mamma, så var det alltid han som var först och visste vägen exakt. När vi kom till ett gatuhörn, där vi skulle vänster så mötte han en stor, stor schäfer och den var INTE glad att möta en katt. Hussen hade också långkoppel på honom, så det var därför ingen av oss förstod att den vi såg hade sitt djur med sig. Fonsi blev själaglad att träffa en hund, han älskade hunder. Men, hunden hade 3 katter hemma, som han fick att försvinna genom att bara vifta med morrhåren eller vrida på öronen. Och så kommer den här okända katten och bara går emot honom. Han gjorde alla konstens regler med varningar, den ena starkare än den andra. Jag fattar inte att han kunde andas, för han hade dragit upp överläppen så den nästan låg över nosen, så förbannad var han. Men, min katt ställer sig mot hunden och puffar honom under hakan, sätter sig mellan benen på hunden och tittar på mig – mamma, jag har en ny kompis!!! Hunden däremot, var helt chockad – han tittade från katten, till husse, till mig, till katten – SKAKADE PÅ HUVUDET OCH VÄNDE OCH GICK HEM !!!!
Hans husse stod och skrattade så han hoppade, för han undrade nu vad som skulle hända när han kom hem…skulle hunden förstå att katter inte behöver jagas iväg och att de kan vara snälla…eller skulle han jaga dem ännu mer.
Tyvärr har jag ju aldrig träffat dem igen…men, ett kul minne blev det ju!
*Skrattar så morrhåren hoppar* En klok katt kommer långt… Hade verkligen velat sett minen på den skällisen. *fortsätter skratta*
Mjau! *fniss* TassKram Wikki
Hahaha…jepp, så kan det vara! En del katter fixar detta med att byta språk. Min första hankatt gick i långkoppel, dvs. en lång lina på 6-7 meter. På väg hem till min mamma, så var det alltid han som var först och visste vägen exakt. När vi kom till ett gatuhörn, där vi skulle vänster så mötte han en stor, stor schäfer och den var INTE glad att möta en katt. Hussen hade också långkoppel på honom, så det var därför ingen av oss förstod att den vi såg hade sitt djur med sig. Fonsi blev själaglad att träffa en hund, han älskade hunder. Men, hunden hade 3 katter hemma, som han fick att försvinna genom att bara vifta med morrhåren eller vrida på öronen. Och så kommer den här okända katten och bara går emot honom. Han gjorde alla konstens regler med varningar, den ena starkare än den andra. Jag fattar inte att han kunde andas, för han hade dragit upp överläppen så den nästan låg över nosen, så förbannad var han. Men, min katt ställer sig mot hunden och puffar honom under hakan, sätter sig mellan benen på hunden och tittar på mig – mamma, jag har en ny kompis!!! Hunden däremot, var helt chockad – han tittade från katten, till husse, till mig, till katten – SKAKADE PÅ HUVUDET OCH VÄNDE OCH GICK HEM !!!!
Hans husse stod och skrattade så han hoppade, för han undrade nu vad som skulle hända när han kom hem…skulle hunden förstå att katter inte behöver jagas iväg och att de kan vara snälla…eller skulle han jaga dem ännu mer.
Tyvärr har jag ju aldrig träffat dem igen…men, ett kul minne blev det ju!
Mjau då vi kan ju vara trespråkiga också – fast med människor pratar vi mest teckenspråk… *fniss* NosPuss Wikki