Månad: november 2015

Idag ska jag visa er hur man gör decoupage, jamar min kompis jättekatten Sten:
Börja med att välja några snygga servettmotiv, och sedan något att klistra dem på!

Här har jag en liten platta och ska limma sådana här blå blommor på….
Eller vänta nu… Hjäääälp, matte vad gör du????

STEEEEEEEEEN! DU SITTER I SKÅLEN MED DECOUPAGELIM!!!?

Alltså, jag måste nog avbryta lektionen, matte överreagerade lite…
Matte, måste man bada hela rumpan för lite lim??? Va? Okej, förlåt matte….

Hörni, jag fortsätter visa er decoupage en annan gång!

Äntligen, Hasse!!! Kommer det fler verser som passar oss katter???!

Sippo är min Idol. Han är en Bloggkatternas BloggKatt, och han är orsaken till att jag en gång för så måååååååånga år sedan blev bloggkatt själv! För när jag var ung och nyadopterad hos matte och husse, och för första gången fick möjlighet att koppla upp mig på kattnätet med egna tassar, så var Sippos spalt ”En katts betraktelser” det som jag läste allra mest! (Numera syns Sippo framför allt på en ny ”En katts betraktelser” och  sin FB ”Katten Sippo”.)

Kommandokatten Sippo berättade i ur och skur om sina patrulleringar i grannskapet, busk-, träd-, brunnslocks-, gatubrunns- och fordonsinspektioner. Han höll ordning på sin husse Peter och den unge kattkompisen Snuffe med fast tass. Dessutom på ett oefterhärmligt och medryckande sätt, vilket gjorde att vartenda blogginlägg följdes av en avundsvärd ström av förtjusta ”kattentarer”. En sådan där bloggkatt ville jag också bli!!!

Tidigt började Sippo sin författarbana och gav ut ett flertal böcker och andra skrifter. En av de första jag läste var ”En katts överlevnadsmanual” och jag tänker nu att när Sippos hälsa är lite sviktande så skulle han behövt ett kapitel i manualen som handlade om strategiskt stridsätt mot allehanda krämpor?!

Husse samlade Sippos betraktelser i bokform och gav ut dem, jag är stolt innehavare av dessa. Mjau, kanske jag en vacker dag ska samla mina bloggtankar – kanske…

Med tiden upplät Sippo också sitt hem till kattvännerna Tindra och Viska, för han är en generös gentlekatt som vet hur ensam en hemlösing kan vara.
Men nu har Sippo haft en jobbig tid med mage som strejkar och läcker. Han är ledsen när det sker olyckor utanför lådan, och han orkar inte jaga skåpmonster eller spela persiennharpa riktigt som han brukar… Husse är riktigt orolig för sin älskade kille, som ju under många år varit en trogen stödkatt – hur ska det gå??? Besöket hos veterinären idag visade att Sippo tappat 9 hekto i vikt på 2 månader och ”Låga röda blodkroppar och jättehögt värde på vita.” Hoppas så innerligt att min idol och vän Sippo ska bli bra och få vara med husse länge till!!!!!  *sniff*

Ordet VIDA betyder ”liv”. Men man kan lugnt säga att kissen Vida hade inget som kunde kallas liv under en lång tid: Hon hölls gömd i en kall och fuktig lada tillsammans med flera andra katter, för att ingen skulle hitta dem och avliva dem. Personen som lämnat dem där hade kommit på kant med myndigheter och själv gett sig av från orten, och katterna, som ursprungligen var ganska många, frös, blev sjuka och en del klarade sig inte.

Lyckligtvis ingrep Örebro katthem, och möttes av en sorglig syn:
”Jag fick kännedom om att ett antal katter vistades i en gammal lada. En vänlig själ gjorde vad hon kunde och försåg kissarna med mat och vatten. Den gamla ladan hade dock mycket i övrigt att önska för att kunna fungera som bostad. När jag besökte ladan fick jag en smärre chock. Iklädd skyddskläder och pannlampa stegade jag in i de olika ”rummen” som var uppbyggda i ladan med hjälp av kartonger, virke och tyger. Det stank av fukt, mögel, avföring och urin. Katterna hade endast ett par kvadratmeter att röra sig på i de olika ”rummen” de var placerade i. Jag fick veta att katterna funnits där i flera år. I pannlampans sken sågs skrämda ögon som försökte undkomma mig, kissarna snörvlade och uppvisade olika symtom på att de inte mådde alls bra. En svart liten kisse etsade sig fast på min näthinna mer än något annat, hon satt och tryckte mot ett ditställt el-element, i övrigt var det väldigt kallt i ladan. Den lilla svarta honan följde mig med blicken var jag än gick, hennes ögon var infekterade och rann konstant, hennes nos var igenkletad av en massa snor och hon lät tungandad.”

Den lilla svarta katten, det var Vida. Hon fick vård för sin snuva och ögoninfektion, och efter en tid i jourhem flyttade hon till katthemmet. Där blev hon en av de lite osynliga svarta katterna, och på grund av sina återkommande svackor i hälsan och reserverade sätt så var det svårt att hitta någon som vill ta hand om Vida…

Men någonstans finns de där unika hjärtegoda människorna som har ögon för de allra svagaste, och en sådan person kom att ägna massor av tid och tålmodigt arbete till att få kontakt med Vida. Med kärlek och mutor och envishet vann hon Vidas tillit och kunde ta henne med sig hem. Idag är Vida en lycklig katt i ett härligt hem, och jag hoppas att hon nu kommer att berätta allt om detta i sin blogg ”Vidas Vardag”! För vi behöver så väl de här skildringarna om hur en skyggis blir en härlig tryggis! *svansdans*