Svartaste sammetsvingar med tårepärlor, Leon

”Jag är svartare än natten i färgen och bor på en filt under mattes säng.” berättade Leon för ett par år sedan i en kommentar här på min blogg. ”Jag är äldre, kommer från ett mycket hårt liv i en koloni och har sett mycket i mina dagar. Att älska och bli älskad bara för den man är det är något som matte säger att det är få förunnat.” De här orden har jag sparat i hjärtat, för jag förstod att Leons mattes kärlek, den var av det allra finaste slaget. Jag förstår att Leons familj med kattvännen Andra Saker också bär fina minnen av Leon i sina hjärtan, nu när han idag tassat över Bron!

En oerhört älskad liten svart skyggis har krupit upp i SkaparKattens Famn – han har fortfarande mattes tårar i pälsen… SkaparKatten blåser mjukt på tårdropparna, som börjar skimra och gnistra, och förvandlas till de vackraste små lysande månpärlor. SkaparKatten blåser igen på Leons lilla kropp, och allt ärrat, snett och trasigt läks och blir helt och fint – och när SkaparKatten blåser för tredje gången vecklar de mest underbara svarta sammetsvingar ut sig från Leons skuldror och alla pärlorna hamnar i vingarnas kanter!

Men Leon darrar lite och tittar bekymrat på den nu raka svansen och sina perfekta tassar och ser vädjande på SkaparKatten med sina intensiva gula ögon… Deras blickar möts med samförstånd, och med en fjärde liten pust av Himmelsk Ande från SkaparKattens Nos är Leon – fast med de pärleprydda vingarna kvar, och läkt och smärtfri inuti – precis som förut! Så att både matte och Andra Saker ska känna igen honom, den stund som de själva ska komma över Bron!!

Och Leon börjar spinna med en klar och förunderlig ton, och han spinner, så att alla ÄnglaKatterna som samlats vid PärlePorten hör, dikten ”♥ Leon” som matte skrivit om honom:

du ser på mig med stora sorgsna gula ögon
jag kan inte sluta undra över vad du har varit med om
du kan inte berätta för mig med ord, men jag ser det i din vaksamma blick
det enda jag vet om din historia är vad din kropp talar om
du har ett ärr över nosen som aldrig kommer att försvinna
dina trasiga tänder som har gett dig sådan smärta
din sneda svans
ditt svaga lilla hjärta som hoppar över ett slag ibland
din mjuka vänstra underkäke som du ändå inte lider av
kanske är du fem år gammal, kanske är du nio
det hårda livet har satt sina spår hos dig
din lite för tjocka klo på vänster baktass som är så besvärlig att klippa
din vackra blanka svarta päls som du älskar när jag borstar
försiktigt
dina små utspridda silverhårstrån bakpå nacken
dina gulfläckiga ögon som studerar varje rörelse jag gör
ditt sätt att observera omvärlden innan du tar ett steg till
du tuggar som en sköldpadda
dom säger att du inte är som en katt ska vara
dom säger att du är en konstig katt
jag tycker att du är vacker
min älskade hittekatt
jag ser dig för den du är
och jag älskar dig gränslöst
på dina villkor

Och SkaparKatten och alla KattÄnglar sjunger slutet ännu en gång:
”Jag ser dig för den du är och jag älskar dig gränslöst på dina villkor! Det är fullbordat!”

(Bilden är lånad av Kattkolonin Botkyrka.)

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki