”Survivor, du berörde så många med din blotta uppsyn! Tänk att en raggig röd gammal kattpojke kan nå så djupt in i människors hjärtan…
Du fick heta Survivor när du kom till djursjukhuset, för din kämpavilja. Tack vare goda människors gåvor fick du vård och ditt liv räddades. Och så fanns där miraklet att någon ville ge dig plats i sin kattflock på gamla dagar, som utan att tveka körde många långa mil för att hämta dig! Vilket underbart under!
Sedan när du kom till matte så provade hon namnet James – men det fungerade inte. Först efter några dagar hade du dock ett namn: Rasmus. Du var Rasmus Survivor. Att hörseln inte fungerade kompenserade matte med att tala nära så att du kände talets vibrationer – det tyckte du om. Och du hörde äntligen hemma någonstans igen – från den fina vita soffan iakttog du förnöjt tillvaron, uppvaktad av en vacker svart kattflicka!
Tanken var ju att alla som hjälpt dig också skulle få följa dig på den långa resan med matte till Satu på Öland för att få tänderna fixade… Se hur du blomstrade och fick njuta av ett tryggt gammelmansliv så som varje kattpensionär borde få ha det! Det handlade ju om att du skulle gå upp i vikt och få lite ork först bara. Ett halvkilo hade du ju redan lagt till!
Men igår, utan att någon visste det, hade din slitna kropp drabbats av sviter från förr. Matte såg att du gick oroligt och så fick du ett konstigt krampanfall. Det blev en vaknatt, matte bäddade extra väl i sin säng för dig – du sov där med huvudet under hennes haka, trygg och nära, och hon lyfte dig upp och ned när det behövdes. Du fick frukost och slickade den goda maten från mattes fingrar. Men hon såg att allt inte var som det skulle och i morse kom ett krampanfall igen… Snabbt bar det iväg till veterinär, en empatisk veterinär som förstod mattes vädjan om att Rasmus om det är möjligt ska få sin fortsatta chans och hon svarade ”Vi kan inte göra allt” – men de försökte verkligen!
Du fick dropp och medicin mot kramperna och matte var där. Hon ville så innerligt att du skulle bli bra. Det sista stora krampanfallet sade något annat. Inlindad i en filt låg du i mattes famn, kände hennes goda doft och så somnade du, Rasmus Survivor.”
SkaparKatten tystnade och såg ömt på den slitna men vackra katthannen som nyss kommit över RegnbågsBron. Rasmus Survivor hade fått tillbaka hullet och hans änglavingar lyste som polerat guld. Han nickade och suckade: ”Men jag tyckte om min matte så, och hann ju knappt visa henne det ens?! Hon är säkert ledsen nu…”
SkaparKatten lyfte upp Rasmus Survivor på sin väldiga Tass, gav honom en mild buff med den Heliga Nosen och fortsatte: ”Människorna är också av min Skapelse. Och hade inte de här människorna gett dig sin hjälp, då hade du varit här redan tidigare… Men de kommer också till mig. Och här bortom Regnbågsbron finns ingen tid. Eller rättare sagt, all tid är samtidig. Så vila nu i det Eviga Gräset här, så möts ni snart igen! Det är fullbordat!”
Så kort blev din tid hos matte, men lämnat djupa spår för evigt. Du blev en älskad katt, som får följa din matte från Skaparkatten. Sörj inte min död, gläds istället åt att jag levt. Tills matte och du ses igen, lilla fina Rasmus Survivor
Ja Maggan du har så rätt: Glädjas åt att vi fått vara med om Survivor det är vad vi ska göra! NosPuss Wikki
Vila i frid du vackre krigare. Världen blev en underbar själ fattigare, och himlen en stjärna rikare. Sov gott Rasmus Survivor.♥
När det blir mörkare ska vi kika efter Rasmusstjärnan! NosPuss Wikki
Tack för de fina orden. I kväll är det så sorgligt här hemma. Matte gråter hela tiden och vi saknar vår fina kompis Rasmus. Vi undrar så varför han inte fick stanna hos oss längre, nu när vi blivit en stor familj igen.
SkaparKatten ,lova att ta extra väl hand om Rasmus och se till att han hittar Sullivan, Pumba och Knorre och alla andra kissar som lämnat Matte över Regnbågsbron. Det är viktigt att en gammal luffare får lära känna hela den familj han för alltid kommer vara en del av.
Vi älskar dig för alltid, Rasse-musse-på-luffen-kissen♥
Vi tassar varma kramar till er och matte! Vi vet ju hur tungt det är att mista älskade missar! <3 NosPuss Wikki
Så ledsamt, Rasmus/Survivor berörde verkligen djupt! Tröstefullt att veta att han var del av en familj som älskade honom innan han tassade över bron :-).
Mjau, vi gjorde vad vi kunde… Matte gjorde allt med hela sitt hjärta – och hon sörjer honom så, fast de bara fick ha varandra i tre veckor… *sniff* TassKram Wikki
Nej! Varför, nu när allt verkade så lovande?
Om man visste – då vore det ju lättare att förstå. *suckar* NosPuss Wikki
<3 Så glada att Survivor fick uppleva att ha sin människa som älskade honom. Tårar på nosen
Mjau, han kommer nog att vara mattes skyddsängel i fortsättningen! NosPuss Wikki
Rasmus har satt djupa tassar i mitt hjärta. Han blir aldrig glömd.
Självklart att han inte blir glömd – tassavtryck i hjärtat är för evigt! NosPuss Wikki
Så ledsamt, mina ögon är fyllda med tårar. Men så är de med våra kära husdjur, de kommer att lämna oss innan vi själva går bort. Så många tårar kommer det bli. Sov gott du är inte ensam.
Nej, kärleken följer den som nu vandrat iväg. Men vi är många som gråter! TassKram Wikki