I kväll tänds ljusen i Stjärnornas Bro

Vet ni, kära medkatter, att ibland får RegnbågsBron, den som vid Livets Slut leder oss till SkaparKattens Himmelrike, en alldeles speciell utsmyckning, vald av ÄrkeÄngeln Sankte Pelle och SkaparKatten tillsammans, för att hedra och välkomna en mycket speciell katt: Överallt längs Bron lyser alla Vintergatans stjärnor och galaxer, som en väldig gnistrande kattsvans blinkar, blixtrar och blänker de! Bara för denna katt, med ett ljus som varar i flera dygn framåt! Och vi katter, och kanske en och annan skarpögd människa, kommer att de närmaste nätterna att kunna se upp på natthimlen och ana en skymt av denna RegnbågsBrons särskilda prakt, när vi ser stjärnorna!
Conny sitter på helspänn, det gör Aragorn och Rufus också. Alldeles nedanför SkaparKattens väldiga Tassar väntar de på att Sankte Pelle ska öppna Grinden, den som också kallas Pärleporten, och släppa in deras älskade Grand Old Dame, Abemissan Imma av  KlosterKatterna… De har högtidligt putsat päls och nos, och morrhåren darrar lite.

Då öppnas äntligen Grinden, och BroStjärnornas diamantljus får den att lysa upp natten. Men ingen Imma syns till. SkaparKatten och Sankte Pelle tittar förvånat på varandra. Alla Änglakatter sträcker på nosarna. Men Conny sticker som en pil nedför Bron och där nere vid dess fot sitter Imma och väntar. ”Abbemissa, varför kommer du inte när SkaparKatten kallar?! Vi har nästan hoppat ur pälsarna av förväntan!” Han trampar lite förvirrat och tittar på henne. Imma är sig lik, en bestämd min och en ädel hållning, men ändå försynt och tankfull. ”Skynda dig och kom nu!”.

Men Imma sitter kvar, och en liten tår syns på hennes nos. Nu har även SkaparKatten tassat ned till dem, och Imma bugar. Hennes röst är dock stark när hon ser på SkaparKatten och säger: ”Tack för att jag fått tjäna Dig, min Skapare! Tack för alla de goda år som jag fått med noviserna i Klosterkatternas krets. Tack för att jag burits i kärlek av våra människor, och trygg fått allt jag behövde. Tack för att jag nu fått Din kallelse att komma… Men…” Hon blir tyst en stund, och i tystnaden lyfter SkaparKatten upp Imma i famnen som en liten kattunge, och börjar spinna för henne.

Imma lyfter sitt vackra rexansikte mot SkaparKattens, och fortsätter: ”Men jag är en enkel tjänarinna, min Skapare! Jag är bara en liten grå Abbemissa, en vanlig Klosterkatt, och jag har inte tänkt att en så gnistrande StjärneBro ska lysa för mig… Den känns så… så Stor! Kan jag inte få tassa in lite enkelt genom köksingången eller så?”

Det går ett sus genom skaran av Änglakatter som samlats kring Imma. Aragorn och Rufus ser på varann, och Aragorn viskar ”Det är vår Imma det!”. Men SkaparKatten lyfter upp Imma högt i sina Tassar och det lyser nu om henne så att hela Himlen blir ett enda silversken… På hennes skuldror slår de skiraste vingar ut i ett trollsändeskimmers milda färger, och på nytt ser hon ut som en ung stolt rex.

”Abbemissa! Du har tjänat mig väl! Låt alla katter se att din ödmjukhet och din strävan får sin belöning, och låt vår välkomnande Bro ta dig hem – för om någon är värdig detta, Evighetens Abbemissa Imma, så är det du. Och Jag, din Skapare, ska bära dig hela vägen hem, som jag alltid gjort!”.

Och så stiger Imma in i katternas Himmel, inte längre den minsta av de grå, utan upphöjt buren på SkaparKattens Tassar, och alla vet att de kommer att minnas Abbemissans StjärneBro i evärdlig tid. Rufus och Conny nickar tillbaka till Aragorn: ”Det är vår Imma det. Det är fullbordat!”

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki