Johanna – ett levande bevis!

joh
Skygga katter kan visst socialiseras! Rädda ohanterade katter kan definitivt bli tama!
Här kan du läsa Örebro katthems medarbetare Josefins berättelse om Johanna, hämtad från facebook:

När Johanna kom till mig 16 juli (tillsammans med sina två ungar) var hon så skräckslagen att hon kastade sig uppför väggarna. Paralyserad satt hon under sängen eller nergrävd bakom påsar i garderoben, och om hon fick syn på mig när hon var uppe och gick så fick hon panik igen. Hon hade troligen aldrig varit så nära en människa och hon hade definitivt aldrig varit inomhus tidigare.

Jag lät henne vara helt och hållet. Jobbade inte med henne alls faktiskt, till skillnad mot vad jag brukar göra med skygga katter. Johanna blev lugn snabbt, ja alltså så pass att hon bara gömde sig under sängen utan att säga nåt. Satt bara på helspänn när jag tittade på henne. Hon började sen komma fram när det var matdags, vågade snart äta trots att jag satt vid datorn alldeles nära. Detta skedde efter en månad ungefär. Plötsligt började hon vilja vara med och få godis och kela med sängen när jag umgicks med hennes ungar och en vecka senare lät hon sig klappas! Sen gick det med stormsteg! Från att jag fick peta på henne till att hon strök sig kring benen och ville bli upplockad i famnen! Hon hade visserligen en övergångsperiod mellan gömma-sig-under-sängen-stadiet till att sitta precis vid kanten och drämma till mig när jag gick förbi, hon utvecklades liksom fortare än vad hon själv hann med!

På tre månader gick Johanna från att vara panisk rädd för människor till att vara en riktig kramkatt som jag ska hålla hårt hårt i famnen, riktigt krama om med båda armarna och jag ska pussa och gnugga ansiktet mot hennes panna och kinder hela tiden, annars gnuggar hon själv sitt eget ansikte mot mitt. Jag kan hand-brottas med henne. Hon ligger även i knä om hon har tid – gärna på rygg och gosar för att sen hänga huvudet över kanten och spana på värden från ett nytt spännande perspektiv – upp-och-ner. Vi klipper klorna en gång i veckan men det är lite besvärligt – för mig alltså, för hon ska gnaga på klosaxen. Lägger henne på rygg i knät och tar en tass i taget. Spinner gör hon konstant. Detta är en betydligt mer medgörlig katt än många familjeuppfödda katter. 

Detta är alltså en av de kissar som enligt många borde ha avlivats. Som inte var värd att leva pga sin rädsla för människor. Älskade Johanna, hon är ett praktexempel på hur fel dessa människor har! Hon lider inte, hon mår kanonbra i människosällskap, det visar hon tydligt. Hon är ett av många levande bevis på att skygga katter visst blir tama – i rätt miljö, med hjälp av lugn, mycket uppmuntran och all tid de behöver!

Att vara skygg är ingen sjukdom – låt även de rädda katterna få chansen till ett härligt liv, ge dem chansen att blossa upp och visa sina härliga personligheter! De är lika härliga som Pelle, Nisse, Smulan och alla andra familjekatter, skillnaden är bara att de inte fått chansen att visa det… Ska de behöva dö p.g.a. det?

Länge leve arbetet med skygga katter – det är enormt givande! Fler borde prova.

Mjau, jag håller med! Johanna är ett levande bevis på att snudd på varenda Länsstyrelses djurskyddsinspektörer har FEL – förvildade katter KAN bli socialiserade lättare än man anar! Jam på det!!!
Stöd Ditt Lokala Katthem – särskilt om det värnar om skygga katter!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

6 reaktioner till “Johanna – ett levande bevis!”

  1. Så säger husse att man ska göra med, helt enkelt låta den skygga katten vara.
    Så gjorde han med oss, men vi hade i och för sig varit i stödhem innan, och efter en vecka strök vi oss utmed husses ben.
    Några veckor senare hoppade vi upp i husses knä, och några månader senare fick han lyfta upp oss. 🙂
    Husse har en annan teori med, att det är lättare att få hankatter ”tama” än honkatter.
    Någon som har någon erfarenhet av det?

    1. Mjau, svårt att svara på om hane/hona påverkar socialiseringen… Det är ju så mycket annat som spelar in. Gott är ändå när isen bryter upp och den trygga katten kliver fram! NosPuss Wikki

  2. Ja, det är precis det jag alltid har sagt. Jag har 3 katter som varit skyggisar men som nu är tryggisar. Visserligen tog det lite längre tid för en av dem än det gjorde för Johanna, men tiden spelar ju ingen roll när det gäller att få en rädd kisse att våga visa världen att jag törs ta plats och att den lilla skyggisen faktiskt längtar efter gos och kel. Heder åt alla katthem som jobbar så hårt med att ta hand om alla dessa utslängda och utstängda katter och också skaffa goda och fina hem åt dem!

    Kram

    1. Mjau och heder åt alla jourhem och alla som adopterar skyggisar: De är som skattkistor, kanske hårda och skavda på utsidan,, med massor av lås… Men när man dyrkat upp dem finner man en ovärderlig skatt: En älskad katt! NosPuss Wikki

  3. De som tror att en skygg katt måste avlivas ”av humana skäl” har rätt. Det är nämligen människors bristande förmåga till empati, bristande förmåga att se att skygga katter verkligen kan bli trygga, bristande förmåga att ta till sig och tro på de bevis för detta som finns över hela landet/världen, och människors bristande förmåga att ta hänsyn till samt sätta djuret och dess behov i främsta rummet istället för sina egna (van-) föreställningar – och förvänta sig att allt kretsar kring dessa människans egna (van-) föreställningar, som leder till att en skygg katt inte kan få leva.

    Sedan gömmer dessa människor sig med sina (van-) föreställningar bakom titlar som ”Sveriges akademiska etologer” och liknande fint klingande namn som de döper sina svart.-sinta tyckar-klubbar till..

    Usch säger jag bara, man skäms över att vara människa och akademiker när man läser sådant.

    1. Mjau jag tycker du ska jämföra dig med oss skyggisfantaster istället: Vi som vet att varje katt vill leva och få vara sig själv även om det inte alltid betyder att vara tam standardmodell! Vi har hundratals och åter hundratals Johannakatter som bevisar det! Och varje människa som varit med om det behöver inte skämmas utan ska känna sig hedrade! NosPuss Wikki

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *