Katthemmets vita pärla Blanche tassade över Bron häromdagen. Trots sin otillgänglighet lämnade hon starka tassavtryck hos alla. Hon kan ha varit 9-10 år, det är osäkert, och hon kom ur en misär som påverkat hennes livsinställning. Många som hälsade på hos katterna märkte att hon var en bestämd dam med mycket distans: Hon ville inte umgås med alla människor! Tydligt vände hon ryggen till och gjorde sig osynlig i sin djupa bädd…
Och även om Blanche inte var intresserad av närhet, så tog hon en stor och tydlig plats i personalens hjärta – alla försökte på något sätt bryta muren, nå in till henne och få komma henne nära, visa att människor KAN faktiskt vara helt OK!
Med följd att Blanche bara tittade stint på oss med sin outgrundliga blick, den där blicken som gjorde oss så sorgsna över att inte kunna riva motståndet: Hon ville inte bli klappad eller gosad, och några ytterst få hörde henne någonsin spinna…
Livet på katthemmet gick sin gilla gång, Blanche hade det gott och skulle aldrig mer behöva gå hungrig i smuts på värkande tassar med inåtväxta klor. Hon brydde sig inte socialt så mycket om andra katter heller. Hon var tydlig med sin vilja om distans hela tiden. Hoppet var ändå att finna hennes nyckel… Men man lyckas inte alltid! När Blanches hälsa sviktade serverade personalen upp till 12 sorters blötmat på en dag bara för att hitta något hon ville ha!
Särskilt finns det en som lade mycket personlig tid och t o m lyckades få Blanche att leka glatt och njuta av livet på sina premisser. Vi vet hur mycket smärta det ligger i att ta sin katt på den sista färden. Nu fick hon det tunga uppdraget och hon sörjer djupt att Blanche aldrig fick det där egna hemmet där hon bara fick ”vara Blanche”! Hon ville inte släppa drömmen om att få ta Blanche med hem och ge henne en god sista tid i ett jourhems stillhet åtminstone. Men det var för sent. Blanches kropp hade redan börjat vandringen till SkaparKatten. Det blev ingen resa till ett jourhem utan ett stilla tassande in i Evigheten.
Som så ofta undrar man ”Varför?” – och då kom en mycket klok tröstande tanke från en annan av alla som varit där och försökt få Blanche att må bra och kanske hitta det där som skulle få henne att tina upp mot människor:
”Men vi försökte! Och hon var här för att lära oss… att kämpa för sjuka kissar, men även att ha modet att tänka på slutet. TACK för att du har ställt upp så my
cket för Blanche, förstår att hon har en speciell plats i ditt hjärta. Kram!!”
Blanche sitter vid SkaparKattens sida och tvättar de vitskimrande tassarna. ”Kanske förstår de nu att de fick låna en ängel?” säger hon. SkaparKatten spinner stilla: ”Mjau, Blanche, de kommer att minnas dig och se en katt i varje ängel och en ängel i varje katt, och lära sig något av var och en av dem! Det är fullbordat!”
Så här såg det ut i katthemmets monter i söndags när vår vän Krokodillan* (Det står ”S*Spin Engine’s Bonzai Betty” nr 151 om någon letar i utställningsprogrammet!) hälsade på, låg i min mattes knä ovanpå Hittekattsbanden, och jamade att hon gärna ville bli HögVinst i något av lotterierna för att tass in pengar till katthemmet! Hennes matte tyckte dock att Krokodillan skulle fortsätta busa på hemmaplan – och då tänkte hon efter lite: ” Fast… Jag vill nog stanna hemma hos husse, matte, pappa Jansson och farbror Pejst ändå, för tänk om jag skulle hamna hos nån som inte lånade ut mej till din mattes knä? Det var JÄTTEMYSIGT där!”
