…och göra snö-änglar… Minns du allt kul du lekte som liten?!
Leta upp det i minnet och njut av att göra det idag – eller när nu snön kommer hos dig!??!
Jag har spanat in bland mattes gömda ting och hittat de här:
—– >>
Minns du dina små sovsäckskatter, matte?
Tio stycken små sammetskatter, alla med olika färger eller mönster på päls, ögon eller nos! Du fick Stora matte att på dina direktiv sy en sovsäcksrad, som gick att rulla ihop med katterna inuti. Och det var väldigt noga att varje katt låg i rätt fack!
Ja, och i ett av facken ligger en blekt och nött liten fusklapp med katternas beskrivning och namn, i fall det skulle glömmas…
Eller den här lilla katten, som av okänd anledning fått en konstfullt ihopknuten sparkdräkt samt mössa med hål för öronen:
Kommer du ihåg hur katten följde med dig i alla lekar och på äventyr? 
Mellan sina tassar håller den en bit av din lyckliga barndom levande! ♥♥♥
Visst är det skönt att dessa små katter finns kvar, sparade på Landet hos Stora matte!
Så alldeles bedårande!! Man ska vara rädd om minnen!!
Nosbuff
Mjau, och den gröna dressen kissen har på sig – ja det har gått MÅNGA år sedan matte med små fingrar knåpade dit den… NosPuss Wikki
Vilka underbara skatter från barndomen!
Urgulliga kissekatter med en praktisk och jättefin sovsäck till dem!
Du har rätt, man ska vara rädd om sina minnen 🙂
=^.^=
Nosbuff
Mjau – dessutom är det viktigt att värdesätta och respektera minnena. Det är dem man är byggd av! NosPuss Wikki
Åhhh stönar våran matte! När hon var 4 år fick hon en jättefin pälsig svart o vit gosedjurskatt…hon ÄLSKADE katter redan då….på stenåldern fnissjam! Katten hette Kisselina och hade vackra gröna ögon…..Men inget blev detsamma när en busig pojke ville spela badminton med Kisselina som boll! (Vi ryyyyser) Hon tappade sina vackra ögon och matte var otröstlig! Men mattes pappa som var skräddare fann på råd! Han hittade ett beige pälstyg på den syfabrik där han jobbade och minsann…Han sydde en katt åt matte, lite sned och vind och med bruna byxknappar som ögon….Men matte tog kissen till sitt hjärta, döpte honom till Murre och ….HAN FINNS fortfarande….nånstans! Matte hade Murre med sig var helst hon gick…upp i åren må du tro…. forts följer
Vilket fint namn, Kisselina… Jag kan förstå sorgen när pojken hade sönder kissen… Skönt att Murre finns kvar – sådana gosedjur ska få vara lite sneda och speciella – de är finare än den dyrbaraste Bukowskinalle! TassKram Wikki
Åh så fint. Tänk att matte redan som liten människounge visste katters värde. Önskar alla gjorde det. *torkar en tår* Vet du vad? Husses bästa kramis, var en skällis som hette Snobben.
Mjau och nu har husse dig och Tindra att krama! Mysans! NosPuss Wikki