Om vi ska sammanfatta allt som hänt den senaste tiden, så har det varit ungefär som ett störtlopp! Det börjar med ett långt, lugnt och soligt glid nedför en härlig backe, men sedan slutar det med att man tumlar utför ett stup och landar med en krasch! Så ungefär blev mattes semester…
Husse och matte hade snubblat över en oerhört lockande sista minutenresa till Grekland, och i skarven mellan jobb efter att ha slitit hela sommaren, bestämde husse att det skulle bli en tur till solen. Vi katter fick bo tryggt och gott på Landet hos Stora matte och Stora husse och allt var så bra. Iväg skickade vi våra människor med flyget!
Visst, jag fick en otäck fästing som gav mig ett fult sår på halsen, men det var ju en bagatell egentligen. (Fast det kliar fortfarande!) Och merparten av våra människors resa ska jag berätta om i kommande inlägg, den var en solskenstur.
Men så började mattes otur… På en båtutflykt lyckades hon med att trampa på en sjöborre. En sådan här stickig sak:
Lyckligtvis gick nästan alla små taggar att få ut, det är bara någon pyttebit som sitter kvar i foten på matte nu, och det gör inte ont längre. Det var dessutom under resans näst sista dag och med hjälp av fiffiga mjuka skavsårsplåster gick det att bada i havet ändå.
Svårare var det för dem att komma hem till en oväntad kattbegravning. Vi hade så ont i 
hjärtat här hemma av att veta att vi inte kunde berätta om det som skett, förrän husse och matte var hemma igen. Det var ett sådant besked som man vill lämna öga mot öga, inte per mail eller telefon till någon långt borta. Hemkomstkvällen slutade med tårar i regnet och trötta tumlade vi i säng. Ändå var jag nöjd att ha mina människor hemma igen och hjälpte till med uppackningen!
Så vaknade vi i gryningen samma natt av att matte pep konstigt. Hon hade väldigt ont i benet och det kändes konstigt i vaden. Det var som sendrag fast mycket värre, och ville inte ge med sig.
Framåt morgonen hade det fortfarande inte avtagit och det blev att åka till Vårdcentralen. Efter mycket väntande där, och en osäker diagnos ”muskelspasm” eller ”blodpropp” blev matte för säkerhets skull skickad till Akutmottagningen. 
Vilket är ett obekvämt ställe där man bör vara ganska frisk för att orka vara sjuk?!!
Det blev oändliga timmar av väntan mellan provtagningar och svar på dem – inte förrån nästan halv nio igår kväll hade doktorerna äntligen kommit fram till att det INTE var en blodpropp i mattes ben och hon fick recept på smärtstillande och kunde få åka hem. Puh!
Nu var det ju bara det att alla våra saker fanns fortfarande huller om buller på Landet (Inklusive oss katter) och vi var ju tvungna att ta oss hem till Vivalla, för husse skulle finnas på jobbet idag kl 7 ju!? Stora matte fick vara nattaxi… Bilen lastades full och kördes försiktigt i nattmörkret mot Örebro. Vilken lättnad när vi äntligen var hemma!
Mattes ben gör ont ännu och hon ska få hem mer medicin som ska ta bort det onda. Men jag ligger i hennes knä och spinner tröstande, och jamar om hur mycket jag faktiskt har längtat efter henne… Det kanske inte har märkts så mycket, men min längtan syns nu när jag håller mig nära nära matte och t o m mjölktrampar på henne! Nu ska vi mysa heeeela dagen!
Istället ska jag berätta att Stora matte troligen blivit dement?!
