Kattankar…

HejMjau, jag heter Snorkfröken. Ja, eller jag fick heta det eftersom mina ungar fick Muminnamn: Too-ticki, Mårran, Sniff och Mymlan… Jag har haft ett annat namn. Tror jag.

Men just nu är jag bara en förundrad kattmamma som storögt iakttar allt som händer i jourhemmet där jag bor. För här är ett så annorlunda kattliv än på stället som jag kommer i från. Så jag håller helt enkelt på att lära mig.

Till exempel så har alla katter här berättat för mig att människor kan vara alldeles underbart vänliga! Att de pratar med mig med mjuk röst och hela tiden ser till att det finns mat, vatten och rena kattlådor, plus att jag får tassa runt i precis hela huset, det gör mig allt modigare. Så jag lär mig hela tiden. Än vågar jag inte låta någon röra vid mig eller klappa mig. Jag har ju inte förstått riktigt hur det där är, med klappar. Är fortfarande mycket blyg men…

Så om ni tycker jag ser tankfull ut, ja, det blir ju mycket man tänker på… Som t ex att man kunde ju önska att alla människor tog väl hand om sina katter så att de hade lika tryggt och ombonat som här, och så att de dessutom öppnar sitt hem för sådana katter som jag och mina ungar, som behöver hjälp.

Inte nog med det, sedan jag kom hit har de tagit hand om flera små hittekattungar som kommit på villovägar.

Jag har försökt att tacka på mitt sätt genom att adoptera och sköta om dem allesammans! Så just nu fostrar jag faktiskt om nio stycken ungar! Eller, de är egentligen så pass stora att de klarar sig mycket själva och de andra katterna hjälper ju till. Ungarna kommer inom någon månad att vara redo att flytta till egna hem.

Men titta på min bild och se mig i ögonen en stund… Ser du frågan jag har i blicken?

(Snorkfröken och många ungar finns hos Livbojen.)

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia

10 reaktioner till “Kattankar…”

  1. Nu får inte lillie läsa mer här, för nu började hon gråta. Vi vill bara tassa ner att det var en alldeles underbar liten fröken. Och så duktig med att ta hand om alla kattungar! Vi hoppas att lilla fröken hittar ett alldeles speciellt bra hem, att hon får adoptera en alldeles speciell människa med extra mycket tid att sitta och prata om livets allvar med en kattfröken.

    nosgos å gottisar, nosbuff å råttisar
    Maurice & Kajsa

    1. Mjau, längtan i blicken är så oändlig! Var finns en människa som kan möta lilla Frökens behov av tilltro?! NosPuss Wikki

  2. Vilken själfull blick hon har… Om jag var jourhem (nu är det ju lite svårt eftersom vi har fyra hundar hemma) skulle jag bli en sån där som behöll alla katterna själv tills jag inte kunde vara jourhem längre.

    1. Mjau, dessa ögon säger mycket. Hur längtansfulla är de inte? Undrar vad som gjort henne så vaksam och försiktig… NosPuss Wikki

  3. Matte blev alldeles tårögd när hon såg lilla fina Snorkfröken. Vi håller alla tummar och tassar för att denna lilla fina tjej skall få ett eget kärleksfullt hem och även alla hennes ungar, både egna och adopterade!
    *nosbuffar*

  4. Naw….Såå söt liten tjejja ♥…
    Håller tassarna för att denna lilla tjej får ett eget kärleksfullt,livslångt hem/Jam & Kram

Lämna ett svar till Inkan o Ligan Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *