Fortsätt hoppas, fortsätt söka!

Det är lätt att bli trött och förtvivlad. Men…

”Vad mer kan vi göra?” suckar Katthemmet Kompis blogg uppgivet, när annonser i tidningen, lappar ute överallt i omgivningen, fällor står tomma och oändliga timmar av sökande inte ger något napp i form av ett endaste tassavtryck.

Ja, det måste vara omtumlande, fortfarande, för alla Kompis medarbetare och för Sonny och Maritha. Visst är det så att det lägger sig en vardag också över katthemmets aska och de räddade katterna börjar läkas, lugnas, en del har fått hem och en del väntar ännu… Men det är nu tiden för eftertanke och saknad kommer också – var är de, alla missarna som saknas? Lever de? Fryser de? Tänker de komma tillbaka? Varför hittar vi dem inte? Och varför händer ingenting?

Vad som hänt är att tiden går, och det klassiska uttrycket ”lugnet efter stormen” passar in ganska bra. Då är det lätt att få en känsla av att inget sker – har man levt i panikens kaos så blir en normal vardag plötsligt lite ”tam”. Men man ska vara glad att det blir så: För det är nu det är dags att samla styrka för nästa prövning! Och den blir minst lika svår: Att börja röja upp i den brända ruinen och att besluta hur något nytt ska formas. Så visst kommer det att hända saker, äventyret är inte slut än!

Beträffande de saknade missarna vet vi alla, att en katt som vill hålla sig undan, den är osynlig. Så vad ni än gör, tappa inte modet! Mången katt dyker upp, ofattbart, efter lång lång tid. HÅLL UT!

Därför blir svaret på frågan ovan ”Bara fortsätta!” Fortsätt lägga ut mat, fortsätt söka! Fortsätt hoppas! Gå vilse i skogen igen och hitta spår! Gå och sätt upp lappar på platser där man kanske inte tänker katt-kontakt, men där de ändå syns: Hos tandläkaren, på banken, på dagis och skola, hos vårdcentralen, på soptippen, ortens ungdomslokal?!! Följ drömmarna, chansa på att åka in på en avtagsväg som du brukar åka förbi?! FORTSÄTT!!!

Och som alltid: Stöd ditt lokala katthem också! Det är viktigt att ni finns!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki