Jag har fått en bloggkommentar som formligen sliter mitt hjärta i bitar:
”Jag vill veta att min ögonsten fått sitt hem, han hette Elvis var en gråmelerad katt han hade en liten tygkanin med sig, han är jätte jätte kelsjuk och absolut inte blyg,,,,, jag lämnade honom hos Åke i somras han hade en silvrig sele med ett lila koppel, Åke säger att han bor i Bredared idag inne i skogen, snälla nån som vet ifall han lever??
jätte jätte tacksam!!” och undertecknat mattens namn…
Ja det handlar om Djurens Vänner i Borås. Och vad ska jag svara? Stora SkaparKatt, vad ska jag svara? Jag vet ju inte…
Finns du i Bredared och har en ettårig grå Elviskatt adopterad från Djurens Vänner i somras, ja – låt oss få veta det i så fall….
Mitt ? brister återigen 🙁 Håller tassarna för att Elvis sätter en tass med matte & husse…
Jam & Kram!!!
*hoppas det*
TassKram Wikki
Vi gråter stora katt-tårar. Så sorligt. Vi kan hoppas att det fanns en anledning att lämna Elvis… Svårt… Tasskram från Signe och Sven
Matte var så allergisk och handlade i god tro… Så hur ska man tänka… *tår*
TassKram Wikki
Usch så hemskt. Hoppas den har klarat sig. Jag kopierar inlägget och lägger hos mig med en länk också.
Ja tänk om det ändå skulle vara så att missen finns någonstans…
TassKram Wikki
Så hemskt! *tårögda* Naturligtvis hoppas vi att Elvis adopterats av snälla ägare. *håller tassarna* Men man vet ju inte, och just det måste vara det absolut värsta för Elvis matte. Stackars, stackars matte! Vad som har hänt kan man inte ändra på, men vi hoppas verkligen att hon får visshet om Elvis öde. *Ledsna kurr*
Ja det hoppas jag också – och önska och be SkaparKatten om ett lyckligt sådant det gör vi också!
TassKram Wikki
hej wikki och Nova!
ni har fått en award utav oss.se vår blogg!
Å tack så jääääääääääääättemycket!
*spinner*
NosPuss Wikki
Kan inte Åke lämna ut adressen eller be familjen som adopterat katten höra av sig till förra ägaren?
Är det inte aktuellt kan man kanske annonsera i BT eller lägga ut ett nödrop på Facebook?
Om det ändå varit så enkelt… Ingen mer än Åke vet om katten verkligen ”finns” hos en familj…
suckar Wikki.
Det är för sorgligt. Jag vet hur det skulle kännas om jag behövde lämna från mej någon av mina tre katter och inte fick veta vad som hänt dom. Det är också så vidrigt att detta hände inom en organisation som skall vara till hjälp för djur. Vem ska man tro på? Hur har det kunnat gå så långt utan att någon reagerat och agerat. Jag blir ledsen för både katterna och de människor som inte vet.
Min man och jag är egentligen hundmänniskor. Vi blev adopterade av en övergiven sommarkatt och hade väl inte tänkt oss att hon skulle bli kvar hos oss längre tid än vad det tog att få henne i någorlunda form igen. Nu har vi tre…och skulle gärna vilja ha fler men man får ju vara lite realist…Eller behöver man kanske inte vara det?
Som relativt nybliven kattmänniska tänker jag ofta med sorg på hur litet värde katter har i vårt samhälle.
Därför jobbar jag hårt med att stötta alla som bidrar till att höja katters värde!
TassKram Wikki