”Jag vet det här, för jag är katt, och kan vandra mellan världarna.”
Sorg – vad är det? Känslan av övergivenhet, smärta, tomrum och längtan, blandat med förlust, förtvivlan och tacksamhet. Det går nog nästan inte att beskriva sorg eftersom det är lika olika för varje sörjande som molnen på himlen är olika.
Kan man sörja en katt? Svaret på den frågan är i alla fall ett glasklart JA. Man kan få sörja sin katt lika starkt och bottenlöst som man sörjer en mänsklig avliden. Samma tid går åt till husdjurssorgen som till all annan sorg.
Men när kisse tassat vidare ”över Regnbågsbron” som vi säger, vad händer sedan? Kvar för dig att ta hand om är kattens jordiska kvarlevor: Dess kropp och dess saker – och lite annat praktiskt:En del försäkrade katter – beroende på ålder och typ av försäkring – kan ha en ersättningsdel typ livförsäkring, som utbetalas i ett engångsbelopp. Man måste anmäla detta till försäkringsbolaget och sedan avslutas försäkringen för katten.
Om katten var ID-märkt kan det vara klokt att kontakta SKK och meddela att den inte längre behöver vara registrerad.
Kanske tillhörde din katt oss som tassade mycket på internet och kanske hade egen blogg eller hemsida? Då är det dags att göra om dessa till fina minnessidor. Bloggvännerna vill säkert få veta för att kunna säga farväl! Här kan du se hur vackert memorandum som Nathalie gjort över sin älskade Tigris som blev 15 år. Ett annat lika skälvande vackert minnesspel har Fenixmona gjort för katten Tindra. En delad sorg är en delad kärlek, så är det.
Och kroppen av den älskade missen? Kanske bor du så att det finns en bit natur där du kan ha din privata djur-kyrkogård, och där du kan begrava katten. Tänk dock på att inom stadsplanelagt område kan finnas särskilda regler för detta, liksom att du inte får begrava en djurkropp för nära en brunn eller vattentäkt. Du måste också se till att göra graven djup nog och lägga över stenmaterial eller liknande, så att inte vilda djur lockas att gräva upp kroppen.
Som alternativ kan man få hjälp via veterinärer att få sin katt kremerad och få askan tillbaka att sprida på lämplig plats. För den som behöver det finns också minnelundar för djur på många orter. Du ska följa ditt hjärta och göra det som känns rätt.
Känns det omöjligt att gräva en grav mitt i vintern? Här kan du läsa den rörande berättelsen om hur det kan vara tänkbart att ha sin döda katt i frysen – tills det går:
Stackars min mamma. Åh mitt hjärta lider med henne. Den älskade gamla kissen Sofokles somnade stilla in på hennes arm, mätt av ålder och goda år i en älskad famn i förrgår. Mamma grät och bäddade ner Sofokles i en fin fodrad korg med sin gosefilt och sitt finaste halsband. Så lade hon korgen i en kartong och ställde alltihop i frysen. ”Sofokles ska begravas ute vid torpet i vår när solen lyser och lärkorna sjunger”, säger hon. ”Vi bestämde det tillsammans, han och jag.”
Skrivet av ChiHoCis 2007-12-15
Det viktiga för oss är att sorgen ändå inte ska utplåna de lyckliga minnena av kärleken som delats! En del av oss – av varje katt du älskat – kommer för alltid att finnas kvar i ditt hjärta!
Men Wikki! Nu fick du min husse att storgråta. Jag kommer behöva pälsbyte snart. *mutter*
Förlåt Sippo! Jag ska genast komma och ge dig lite värmande hjälp med att torka upp pälsen! *BLINK*
Buffa på din husse och säg ”Var glad för det fina du har, tacksam för det goda du haft och se nu fram emot det kommande – torka nosen och upp med morrhåren!”
TassKram Wikki
Jag hälsade det till husse, då snörvlade han bara nåt konstigt. Värmande hjälp är ju förstås alltid välkommet. *nosbuff*
Människor läcker så mycket runt ögonen ibland också,det är en defekt dom har.
NosPuss Wikki
Ooo,jaa visst sörjer man & ? går i bitar!
…och har vackra minnen…
NosPuss Wikki
OM man sörjer sin katt – jag bär fortfarande på den smärtsamma sorgen efter Bamse, mina föräldrars katt, som dog för 13 år sedan! Och sorgen efter Aragorn och Rufus, som dog i somras, skall vi inte tala om… men det är priset vi betalar för att få leva med dessa underbara varelser, och det gäller att framför allt fästa minnet vid allt det fina vi haft ihop. Nu måste jag nog iväg och krama mina missar lite extra…
Nospuss från sr. Carina, klosterkatternas matte.
JA man kan aldrig få nog med kattkramar eller hur? Här kommer några till från mig! *spinner*
NosPuss Wikki
Det snörvlas på alla håll, verkar det som! Ingen läser nog detta utan att ögonen börjar rinna, i alla fall sitter matte och gråter. Det är nog viktigt för de flesta hussar och mattar att ha NÅGOT kvar. Det kan vara en fin bild, minnessida eller grav att besöka. Gammelmattes katter dog båda mitt i smällkalla vintern (fast med tre års mellanrum). Eftersom gammelmatte bor i norra Lappland fick missarna ligga, väl invirade, i den ouppvärmda friggeboden tills snön tinat och tjälen gått ur jorden. Då fick de en egen grav i skogen. Det kändes bra att de fick begravas bredvid varandra, tyckte matte och gammelmatte, fast det är förstås inte alla som kan eller vill ordna det så. Nu har två andra hittekatter flyttat fått ett nytt hem hos gammelmatte och gammelhusse, men de som inte finns längre blir inte bortglömda! *tåriga kurr*
Man ska följa sitt hjärta!
Gammelmatte gjorde helt rätt. Och ingen blir glömd, det är sant!
NosPussar o x-tra buff till gammelmatte och gammelhusse
Wikki
Wikki, vilket underbart inlägg. Våra människor glömmer oss aldrig! Att sörja en katt är som att söjra någon näras bortgång. Det jobbiga är bara att andra människor som inte har katt förstår inte människor som sörjer en älskad familjemedlem : ( Tass kram Signe och Sven
Men alla har rätt att bära sin glädje och sin sorg på sitt sätt, det ska man respektera. Och en katt ÄR en familjemedlem – en mamma, en syster, ett barn, en bror… för många!
NosPuss Wikki
Så fint skrivet. Visst är det så att man aldrig glömmer samvaron med dessa fantastiska djur. Man kan aldrig förbereda sig för att man måste skiljas från ett djur, eller människa, men med tiden får man i alla fall lite distans och de glada, trevliga minnena står i fokus, istället för sorgen som först infinner sig. Vi måste acceptera att detta är en del av livet. En obegriplig del, men i alla fall en del som vi måste klara av att hantera.
Ja men det goda livet med de lyckliga minnena är ju en övervägande större period av det man haft – det gäller att hitta balansen. Därför tror jag många har behov av ett stöd i sin sörjande stund och om jag kunde ge någon en liten hjälp, så är det bra för mig.
TassKram Wikki
Hej jag vet hur det känns också att mista en katt min dog i förra månaden den 19 Maj och det är så jobbigt,jag gråter ofta och det händer att jag går och letar efter min katt som jag kalla Izor,han va så vacker och han blev bara ca 4 år gammal.
Jag vet inte han hade något specielt för jag känner en sån smärta i mitt bröst efter honom.
Jag kan inte riktigt förstå att han inte finns så jag kan se honom,jag älskade denna katt så.
Så jag kan förstå dig verkligen att det gör ont,jag har förlorat många andra djur tidigare men det gör lika ont än,men denna katt va något speciel.
Vänliga hälsningar Cissie.
Cissie, Izor ler i sin KattHimmel, när han känner din längtan, och han kommer att smyga en osynlig kattnospuss på din kind ibland när du tror att du drömmer… Han glömmer dig inte och han kommer alltid att älska dig! TröstTassKramar Wikki
Styrkande ord när de behövs som mest. För två dagar sedan bliv min älskade kisse påkörd och dödad och mitt hjärta håller på att brista. Ett stort tomrum som inte kan fyllas. Kattfröken finns kvar hemma och saknar och ropar och hur förklarar man att hennes kärlek inte kommer hem igen? Saknar honom så. Men är det tillåtet att sörja en katt? Jag gör det,världen blev utan färger iom hans död. Men vi minns honom denna fantastiska kille! Och älska honom, det kommer jag göra till den dag jag själv försvinner.
Mjau, och sörja och sakna, det får man göra, tills ni ses vid Bron igen… *tröstbuff* NosPussar Wikki
Jag blev av med min katt i söndags kl:21:30 blev den påkörd den som kom med katten hade henne i en filt och vist var det bra att hon kom med henne men fan mitt hjärta brister av sorg min kille kollade på henne men jag ville inte för smällen hade tagit mest i huvudet så den hade somnat in tvärt Min Busan kommer altid finnas i mitt hjärta 🙂
Bevara i minnet din Busan – det sorgliga som skedde henne behöver man inte se i detalj… Busan klandrar dig inte för det – hon har redan lämnat den sargade kroppen och börjat vandra uppför Bron till alla Katters Himmel, där SkaparKatten möter henne! Hon vet att du gråter, men hon vet också att du minns allt det fina och att Kärleken mellan er aldrig kommer att mattas av… Bevara det goda minnet! TröstTassKramar Wikki
Tack för dit svar men just nu gråter jag lite till men imorgon ska jag hämta en kompis till min andra katt Smullan så hon slipper vara ensam för hon sörjer ju sin syster så mycket 🙂
Mjau, lycka till med ny misse – ingen katt kan ersätta den man mist, men en ny kattvän kan lindra sorgen!
TassKram Wikki
Min honkatt som blev av med sin syster pga att den blev påkörd men den accepterar inte kattungen jag har tagit hem vad kan man göra och hur länge ska man vänta och se om det kommer att gå bra skulle också berätta att jag saknar min katt än så att det gör ont i bröstet på mig vad kan man göra för att lätta på detta har gråtit i floder men der hjälper inte hoppas på svar 🙂
Det kan ta ganska många dagar ibland – man får ha tålamod! Jag ska skriva lite om sånt senare i kväll eller om det blir i morgon förmiddag! NosPuss Wikki
Tack! det hjälper faktist att skriva till dig du får mig att må lite bättre hälsningar Jeanette:)
Tack Jeanette, det var vänligt skrivet av dig… Hoppas det fortsätter så! NosPuss Wikki
jag har en undran villket kön ska man helst ta om man har en hona innan?
Mjau vilket kön man väljer till nya katten kan nog vara rena lotteriet – lite beroende på den första kattens personlighet och ålder… Vissa äldre honkatter som är ranghöga kan känna sig hotade av en ny hona. Andra bryr sig inte! En del honkatter kan bete sig som bästa kattmamman och gulla med alla nya katter… Det är mycket individuellt. Titta mer på hur din nuvarande kisse är till sitt sätt – para t ex inte ihop en väldigt blyg och timid kisse med en vild tuffing som trycker ned… Försök hitta en kompis som är lite snarlik i sättet så de kan komma överens. Och ta nytta av Feliway som skapar myskänsla… Lycka till! TassKram Wikki
Jippi idag åt missarna Smulan och Skrållan ur samma matskål 🙂
Svansdans! Helt underbart! Kommer att gå jättebra ska du se! *spinner* TassKram Wikki
Min lilla Katitzi….. Hon fick somna in 24/1-2012 sorgen är nästan outhärdlig. Jag har ju skrivit förut under ”Farväl från din katt”. Hennes urna står på hyllan över min säng och där kommer den få stå. Kan inte,klarar inte att begrava henne,hon var ju så rädd för allt om inte jag var nära. Hon gick bara ut på uteplatsen om jag var där,när jag gick in så följde hon efter. Ibland satt jag bara där med henne för att hon skulle få lite sol och kunna äta lite gräs. Vet inte riktigt hur jag ska klara den här sorgen…..Jag drömmer om henne ofta.Jag vet så väl att att hon inte har ont längre och allt jag ville var att ge henne ett värdigt slut. Och jag är övertygad om att jag gjorde rätt. Men jag önskar att jag kunde fått hennes smärta istället! Så att hon kunde fått stanna hos mig lite till! Saknar henne så otroligt mycket. Vi hjälpte varandra hon och jag. Hon lugnade ner mina rastlösa killar och mig. Känns som att balansen här hemma har ruckats! Jag har ju skrivit här förut,jag har gjort en minnesfilm med musik till henne och jag har pratat men nu känns det som att ingen orkar bry sig längre. Jag gör vad jag kan för att bearbeta,det känns som att jag inte kommer någonstans. I min enfald så trodde jag att sorgen skulle bli lättare att bära när jag stängde av mina känslor och BARA tänkte på hennes bästa. Men sorgen är lika tung ändå! Jag har börjat kunna se dom fina stunderna och le ibland. Jag är så tacksam att jag träffade henne och att hon ville följa med hem. Och jag har två friska buspojkar som jag älskar och som tvingar mig att skratta åt dom. Måste tänka på det! Nu har jag fått ur mig lite.Känns alltid bättre då. Tack Wikki för att du och din människa finns! <3
Mjau, vi lyssnar gärna till din sorg och vi respekterar den till 100% för vi vet hur det känns. Det har gått snart 1½ år sedan vi miste vår matriark Semlan på Landet, och saknaden är fortfarande oerhörd. Hon jamar till oss ur skuggorna ibland och vi vet att minnena är tröst när tomheten ekar. Och att hon unnar oss trösten hos andra katter…
Din lilla Katitzi är fortfarande nära dig och kommer alltid att vara det, om än väntande på dig i SkaparKattens famn. Du gör alldeles rätt att låta hennes urna vara kvar hos dig, tror jag. Det känns rätt i förhållande till henne. Katitzi känner inte rädsla längre, bara kärlek och trygghet. Det är svårt att besluta om att avsluta smärta, men ändå rätt, och det kände hon. Alla vi katter och ÄnglaKatterna spinner tröstande för dig, du kan säkert höra det om du lyssnar noga!!!
TröstTassKramar Wikki
Ja Katitzi skulle nog vilja att någon annan rädd o ensam katt också får chansen till ett hem här hos mig o kattkillarna Vargtass o Moltass. När ekonomin tillåter igen så kommer jag åka till katthemmen och se om det finns nån som vill ha oss. Tack snälla Wikki för dina ord……
Mjau, men man ska låta det komma först när tiden känns mogen för det – sorg måste få finnas! *buff* TassKram Wikki
Min alskade katt dog for 18 timmar sedan. Inte annu 8 ar gammal, hon drunknade i grannes pool. Hon var min bebis som jag fick overge till min mamma nar jag flyttade utomlands till min man. Jag visste att hon skulle fa ett bra hem, fyllt med karlek. Min mamma och jag sorjde fortfarande den tidigare katten som ocksa tragiskt dott mindre an 2 ar tidigare. Aldrig mera en katt, sade min mamma och styvpappa nar varan Sussie dog. Inte for att de inte alskade katter, utan for att de alskade dem for mycket och for att smartan ar for outhardlig nar de tas ifran en. Men nu tog mamma emot min Vanessa, och hon blev en alskad familjemedlem, och gick fran inne till utekatt. Hon sav varje natt bredvid min mammas huvud pa kudden, hon ville garna folja med en pa promenad, och vantade alltid pa en nar man kom tillbaka hem, springandes glatt emot en. Nu ar hon dod. Och det ar sa fruktansvart dumt och onodigt, och mina tarar slutar inte rinna. Jag har inte kunnat ringa till min mamma annu, klarade inte tanken pa nagra smartsamma detaljer, och hora fortvivlan och sorgen i min mors rost.
Varan alskade lilla bebis, jag kommer sorja dig tills livet mitt ar slut det med. Du fortjanade inte det har, ensam o radd drunknandes i kallt vatten och ingen som kom till din raddning. Det har kommer plaga mig for alltid, forlat oss for att vi inte kunde radda dig, varan fina, finaste Vanessa.
Käraste matte!
Din Vanessa tröstas i SkaparKattens famn – hennes päls blåses torr av änglavingar, och den mildaste spinnarsång sjungs av alla de katter som följde henne över Bron till Katternas Himmel! Nu vilar de alla trygga, omsvepta av SkaparKattens mjuka Svans och har Frid! ♥
Men varför hade din granne inte sin pool säkert täckt så att djur och barn inte riskerar att falla i och drunkna!? Om han inte haft nät/täcke över, så borde ju åtminstone ha funnits något att klättra upp med för djur som kan falla i??! Det finns lag på att pooler ska vara barnsäkra, det borde gälla detsamma för djur!!! Skäms, grannen!!!
Vi förstår din smärta ochsorg. Hoppas någon finns nära och kan trösta dig och likaså din mamma!
Varmaste TröstTassKramar Wikki *torkar tårar med tassen*
Hej, förstår innerligt hur du känner dej men kanske den allra värsta sorgen lagt sej lite grand efter dessa veckorna. Min älskade lilla Iza fick somna in den 12 november efter varit sjuk i en tumör i underkäken. Hon var också min lilla bebis och jag kan inte sluta gråta. Hon har legat vid min sida varje natt i 17 år och sorgen är outhärdlig. Jag vet inte hur jag ska klara detta.
En liten Iza Ängel kommer ändå alltid att vara hos dig! NosPuss Wikki
Vår ena katt Sture gick bort i måndags och jag kan inte sluta gråta. Hade jag inte släppt ut honom när han ville ut på kvällen hade han aldrig blivit påkörd. När han inte kom hem på kvällen. Började jag bli orolig och var ute och kallade på honom flera gånger under natten och på morgonen innan jag åkte till jobbet, senare på dagen ringer min pojkvän och säger att Sture aldrig kommer hem. Han hittade honom vid sidan av vägen en bit ifrån vårt hus. Varje dag gråter jag allt här hemma påminner om honom han var mer som en hund än en katt. Han låg alltid och sov med hunden på dagarna var med ute när vi gick på promenad sov på samma kudde som jag. Nu är han begavd iträdgården under vårt ända träd pojkvännen har ristat in i trädet här vilar Sture. Det gör så ont i hjärtat ingen kan någonsin ta hans plats och jag vet inte ens hur jag ska gå vidare i livet. Hade jag inte släppt ut honom hade han levt idag </3
Mjau, sådana olyckor krossar våra hjärtan! Det är lätt att vara efterklok men det fanns ju inget som kunde ha varnat dig för att just denna kväll skulle olyckan komma… Varför kunde inte den där bilisten ha sett upp och varför hade den drummeln inte kurage nog att komma till er och berätta vad som skett? *morr* Du får inte anklaga dig själv – Sture ville ju ut till sitt nattliga kattande… ♥
Men oavsett det som hände så visste Sture att han var en älskad katt, och han visste att den kärleken var utan tvivel det finaste han hade. Han kommer att vaka hos dig, en änglakatt vid din kudde.
NosPuss Wikki
Hej, jag vet inte riktigt, min älskade katt Maximilian (max eller cucho) blev 14 år. Han gick bort 30/8 natten till fredag kl 01.05. Han var inte med mig. Jag ska berätta att jag känner mig skyldig och otröstlig. Jag fick Max när han var 3 månader, han var alltid med mig. förutom under ett år då bodde han hos min mamma när han var yngre. Han bodde annars alltid med mig som innekatt. En gång var jag bortrest i nästan 4månader men vi fann alltid tillbaka till varandra. Nu 14år gammal kissade han mycket och lite överallt vilket jag trodde var för att markera revir. men han gick ner lite i vikt, han hade gått ner förut för att han aldrig var en tjockiskatt. Men nu började jag märka att åren började kännas för honom. Samtidigt höll jag på att gå igenom en väldig svår tid med min man, många bråk handlade om hans kissande överallt. Bl.a. I vår säng. När han till slut sa att han inte orkade med Max, att han måste gå. Blev jag desperat. Min man och jag har varit ihop i 15 år. Jag började kolla medsänder och bekanta vem som kunde ge Max en lugn kärleksfull tillvaro sin sista tid. Min svägerska tog emot Max med öppna armar. Jag samlade ihop hans saker och tog över honom till henne. Jag lämnade honom klappade honom pussade honom sa att jag älskar honom att jag kommer tillbaka för att besöka honom. Lämnade en tröja med min lukt. Och min son (4år) och jag gick gråtande därifrån. Alla i släkten bad min att inte besöka honom att låta han vänja sig vid sin nya familj för att det kunde bli värre om han såg mig och sen måste jag gå. Så jag avstod för hans skull för att det inte skulle bli svårare. När jag frågade hur han mådde sa de att de tog ut honom varannan dag och att han var jätte älskad. Några ggr hade han hoppat ut från fönstret och vandrat i skogen själv för att sedan komma tillbaka morgonen där på. Detta var vad jag visste. Torsdagen den 29/8 kl 20:30 nästan tre veckor utan att ha träffat honom, får jag ett samtal där min svägerska säger att han inte verkar må bra att han andas konstig och att han inte reagerar ordentligt. Jag ber att få prata med honom i telefon, säger att jag är här jag älskar dig du är världens bästa katt jag kommer vänta på mig, jag älskar dig. Jag blir chockad men säger att jag kommer nästa dag efter jobbet kl 7 skulle jag vara där. Lägger på och börjar gråta för att Max är gammal och han kanske inte har så lång tid kvar att leva och skyller på min man att jag tvingades ge bort honom. Han säger till mig vi hämtar hem Max imorgon. Jag somnar vid 12.05. Utan samtal eller något. Dagen efter vaknar jag för att jag måste till jobbet och ser att jag har ett sms. När jag öppnar den stannar mitt hjärta och allt bara rasar. Min katt var död han dog 01,05 och ingen ringde mig. Vi bor två stationer ifrån varandra och hon ringde inte mig. Hon förklarade aldrig att han var döende när vi pratade hon sa bara att han andades konstigt. Jag ringde upp och frågade vad som hade hänt och efter att han hade hört min röst blev han dåsigare, men de var tvungna att gå en stund och var tillbaka vid 23.00 när min svägerska insåg att han var dåsigare, vad gjorde hon. Ringde sina systrar, min andra och tredje, svägerska som bor 5tr upp från henne. Hon ringde även till den ena av deras killar som bor där även han. Allt för att de skulle komma ner. Men varför varför varför varför varför ringde inte hon mig. Han dog i min svägerskas armar medans min andra svägerska lät ha lukta på tröjan med min lukt. De säger att han inte led. Men jag kan inte hjälpa att undra om han dog troende att jag övergav honom för att han kissade. Jag kan inte hjälpa att undra om han försökte vänta på mig och jag aldrig kom. Jag känner att jag svek honom, han som alltid var där för mig som alltid tröstade mig, som helt enkelt var min son. Och jag var inte där med honom. Jag gick inte och besökte honom på nästa tre veckor och han dör. Jag kan just nu inte prata med någon av mina svägerskor för att jag känner att de tog ifrån mig chansen att säga farväl att han dog i mina armar. Och ända förklaringen jag får är att det var sent de ville inte oroa mig, att de hade jobb och viktiga prov på fredagsmorgonen att han ändå dog med massa kärlek och min tröja med min lukt. Att han hade en bra död.Men jag var inte där!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Han dog inte i MINA armar. Hur ska jag kunna förlåta de för det. Hur ska jag kunna leva med mig själv. Jag bara gråter gråter och gråter. Min mamma fick ta min son, som fortfarande inte vet vad som har hänt. Jag hade lovat både Max och min son att vi skulle ses igen, den dagen vi lämnade Max hos min svägerska. När vi igår 30/8 tog honom till veterinären och sa lite symptom fick vi veta att det var njurarna som svek. Jag kan förstå att han gick bort men inte att jag blev berövad chansen att vara med honom när det hände. Att han trodde att jag övergav honom. Vad gör jag. Jag fungerar inte. Kan inte tänka. Bara gråter. Han var ALLTID där för mig under 14år. Och nu var jag inte ens där vid hans död för att ingen ringde mig, för att det var sent. För att alla andras liv var viktigare ännu min förväll…jag förstår inte. De VISSTE hur mycket jag älskar Max att han är min son. Men att det var otur med alla problem och allt jag har haft, att jag kände mig tvungen att lämna honom ifrån mig. Men det var inte för alltid. Att jag lyssnade på de. När de sa besök inte honom än låt han vänja sig. Och han dog han dog han dog i tron att jag övergav honom. Hur ska man komma över det. Jag var inte där. Nu ska han kremeras och vara med mig för evigt.
Marcela, Max vet ju att du älskade honom helt och fullt. Den vetskapen fanns hos honom då och finns hos honom nu.
Du visste inte att han var så sjuk som han faktiskt var, och redan när han flyttade till din svägerska hade SkaparKatten kallat på honom, även om ni inte förstod det. Hans tid var så lite kvar av.
Men Max hade med sig din kärlek, den som burit och fyllt honom i alla år, och var trygg ändå. Som katt uppfattar vi inte tid och rum, frånvaro och närvaro som ni människor gör. Vi uppfattar inte alls frånvaro som svek för vi katter tänker inte i sådana former, och vi vet att den kärlek vi fått är med oss likafullt ändå… Svek finns liksom inte i våra begrepp.
Max kommer att vara hos dig i stunder när du bara anar det, som ett tröstande tassande i din närhet. Bli inte rädd då, utan blunda och känn hur han kommer till dig för att säga tack för det långa fina liv du faktiskt gav honom! Han känner sig inte sviken – han kommer att vänta på dig i den andra världen och all hans kärlek till dig är lika stark som alltid!!!
Jag kan inte förklara varför de dina inte ringde dig – kanske gick allt fort, för fort och de blev chockade… Mitt i det tragiska känns det som om de ändå försökte bädda honom i din tröja och doft och kärlek… De borde ha ringt oavsett tid, ja, men sorgligt nog går inte att ändra det skedda hur gärna man än vill.
Du måste förlåta dig själv för det du inte kunde veta. Det är början. Det är inte ett svek att inte veta. Och sörj Max fullt ut tillsammans med din son. Men minns honom lika fullt ut för den kärlek ni delat. Den kommer alltid att finnas kvar.
Varmaste TröstTassKramar Wikki
Min älskade lilla ligger och väntar på det sista, enligt läkarna finns det ingen botemedel och de propsar på avslutning, läkarna i USA säger att det går att handskas med det (blåsatoni) men utan livskvalité. Lilla katt är hemmets glädje, som en liten hund-katt sprang han alltid dit man var, mjauade så att det lät som en fråga, lekfull och öm, spinnande, klättrande, hoppar upp i sängen och kräver uppmärksamhet, så ser jag honom. Han lärde mig att älska ovillkorligt.
Jag kommer inte att hinna in innan det oundvikliga har de sagt, så nu är jag på väg till sjukhuset för att sköta ”det praktiska”. Jag har vetat om detta en dag, men jag tror att chocken fortfarande är stor. Att inte få vara där så han får se mig. Min katt, min glädje, jag väntar på att få träffa dig igen och tillsammans gå över regnbågen och leka, som vi gjort så många gånger.
Varmaste TassKramar vill vi ge dig till tröst och spinna för dig! Du har ändå försökt att hjälpa din älskade katt in i det sista, och han var trygg i din kärlek! Där borta på andra sidan Bron finns ingen Tid – för honom tar det bara en stund så ses ni igen! NosPuss Wikki
Lät avliva min katt igår 20 år gammal. Är så ledsen. Tomheten är hemsk att leva i. Jag tänkte de senaste dagarna att vilken lyx att sitta och se på henne, sen när hon är borta går det ju inte längre och nu är jag tyvärr där i ödsligheten.
Ja, en liten katt lämnar en oändlig saknad efter sig när hon tassat iväg till andra sidan Bron. Men hon har ändå en tass kvar i ditt hjärta för alltid – eller hur?! TröstTassKramar & NosPuss Wikki
Jag har fått beskedet att min älskade Rambo fått sjukdomen
Forl 🙁
Men om han får hjälp att sköta tänderna och eventuellt ta bort de angripna, så bör han väl kunna må bättre?! *hoppas* TassKram Wikki
Hej wiki
Tack för ditt svar
Nä tyvärr inte han är så pass dålig så vetrinären
Tror inte han skulle klara så många operationer tyvärr
Jag hoppas hans tvillingbror chess tar emot honom imorgon
I katt himmelen min Goa söta Rambo ❤️
Kommer att knäppa tassarna och tänka på dig och Rambo i morgon! *morrhårsdarr* NosPuss Wikki
Jag har läst och sökt på nätet om denna sjukdom Forl
Den är fruktansvärd för dem
Rambo sover mera kan inte tugga sitt foder utan sväljer
Dem hela 🙁 går på smärtstillande leker bara när jag busar med honom en kort
Stund det gör så oerhört ont vill slita ut hjärtat på mig själv
Jag vill göra det bästa för honom ❤️Inte att han ska behöva lida
Och ha ont älskar honom såååå det är min bebis
Det första veterinären sa var låt han få somna in mest. Värdigt för honom
Då blev jag så arg då sa hon att vi kan göra 4 operationer och kanske fler
Men det är en oerhörd smärta för honom dessutom har en annan sjukdom i botten som
Gör det hela mera komplicerat
Jag gör vad som helst för mitt lilla hjärta
Och önskar av hela mitt hjärta att han nu får frid
Men det gör så ont
Mjau, SkaparKattens Frid ger du honom ju – att få slippa ha ont, det är en befriande gåva som vi kan ge… Det vi själva får bära det är saknadens smärta och tomheten. Men ofta är det också ett mått på hur stor kärleken varit – och vi kan fylla tomrummet med minnet av den fina kärleken! NosPuss Wikki
Min 13-åriga älskade katt gick bort på natten till i lördags. Hon hade blivit hängig, åt och drack inte och kräktes på torsdagen så jag åkte in med henne till djursjukhuset på fredagen. Hon blev inlagd för observation. Inget verkade akut, proverna var trots lite dåliga njurvärden, rätt okej sa veterinären. Hon har tidigare kämpat mot hyperthyroidism och gjort en jodbehandling men de proverna var bra nu..Så ringer telefonen på natten, tjugu i tre. Hon mår så dåligt, kastar sig runt i buren. Och vi åker till djursjukhuset men hinner inte fram innan de måste ta bort henne. Jag mår så dåligt för att jag inte kunde vara med henne, mitt allt, min älskade, älskade Thisbe! För att hon måste haft så ont någonstans, kanske magen, där de sett en skugga på ultraljudet. Känner inte att jag fått svaren! Får jag dem någonsin? Pendlar hela tiden mellan att tänka att hon var svårt sjuk och att de måste gjort henne illa! Hur kunde det gå så snett? Vi som kämpat så. NU är det så tomt i lägenheten och jag går i en dimma av saknad, så ledsen för min bästa vän är borta.
Ann-Sofie, jag hoppas att du på distans kan känna nosbuffarna som jag skickar som tröst! Inget är så svårt som att mista sin misse och inte få vara där!!! Men jag hoppas du kan känna lite lite lite tröst i att veterinärerna på djursjukhuset säkert gjorde allt de kunde för Thisbe, och gjorde vad de måste för att hon inte skulle ha det svårt – ibland inträffar oväntade kast i en sjukdom, som ingen kan ana. Då måste de ingripa! Om du undrar över saker kring detta, så kan de förhoppningsvis lyssna på dina frågor om du ringer upp, det brukar en förstående veterinär tillmötesgå. Och en annan sak, du gav ändå din fina Thisbe 13 goda år! Ni hade kämpat väl tillsammans och Thisbe var förtrogen med att du gjorde allt för hennes bästa, den kärleken lyser i det du skriver. Så tänk på henne med ömhet, när minnet av hennes spinnande och tassande ekar i dina tankar. Tänk på hur hon var lycklig med dig, och låt sorgen finnas så länge du behöver…
NosPuss Wikki
Tack Wikki, för dina kloka ord och nosbuffarna – de är så viktiga..ja, jag ska tänka på vår fina tid tillsammans. Hon var en fantastisk katt! Och nu, tack vare dig, vet jag ju också att det finnas en stor skaparkatt, som tar emot våra kära vänner. Det är en fin tanke.
Mjau, *bugar ödmjukt* – om du tittar i min kolumn med ”Wikkis Minneslund” så kan du också förstå hur jag tänker mig SkaparKatten… NosPuss Wikki
Har fått veta nu vad det var, det var cancer på tunntarmen. Känns på något sätt bättre att veta vad det var! Tack igen Wikki för att du finns!
Håller alltid ut en tröstande tass om jag kan!! NosPuss wikki
I måndags den 16/3 så fick Rambo min älskling sluta sitt
Liv här på jorden det gjorde så fruktansvärt ont
Och saknaden är enorm tårarna bara rinner och jag önskar
Att han var kvar. Hos mig
Mjau, jag tror att alla katter är kvar – lite grann – hos sina kära! Det här skrev jag en gång till tröst för dem som sörjer sin älskade katt http://metrobloggen.se/wikipedia/farval_fran_din_katt/ men det kanske du redan har läst? Jag tror att någonstans i Evigheten så spinner ÄnglaRambo för dig! NosPuss Wikki