Katt idag – katt igår

Stora matte berättar ofta historier om intressanta, konstiga eller rörande händelser för oss. Här kommer en skildring:

Min farmors* katt Smirre blev 21 år. Han var en storvuxen hankatt, i blank blåsvart pälskavaj med alltid glänsande vitt skjortbröst, vit strimma på nosen och vita tassar, samt vit svanstipp. Smirre följde min farmor som en skugga, överallt – till källaren för att hämta sylt, saft och konserver, till lagårn efter mjölk och grädde, till hönshuset efter ägg, till vedboden, till skogen. Eller var någonstans i närheten när hon pysslade i trädgårdsland och rabatter. Som äldre bondkvinna var hennes händer alltid sysselsatta med något. Smirre låg på en kudde intill henne i vardagsrumssoffan när hon sydde, handarbetade och skrev brev. Ofta strök den rynkade arbetsmärkta handen ömt över kattens blanka nacke och hans tassar trampade tacksamt på kjolkanten.

Smirre var en extremt duktig råttfångare och släpade hem döda sopråttor som var så stora att han fick gå bredbent för att dra hem dem. Han höll huskatter och lagårdskatter i tukt och förmaning, och det var ordning på gården under hans tass. Han slogs med ”le-katter” (vesslor), rävar och grävlingar för att skydda hönshusets innevånare. De sista åren överlät han gårdens yttre bevakning till sin sonsonson den silvergrå katten Måns Jönsson. Smirre blev lite långsammare, tröttare och stelare, men blicken var vaken och klar, spinnandet ljudligt och tassarna hölls alltid kritvita. Visst, han blev mycket tunnare det sista året, och höll sig inne mest hela tiden – men min farmor klippte hans älskade färska strömming i pyttepyttesmå bitar så att han fortfarande kunde njuta av delikatessen när tänderna inte längre fungerade så bra. Ljummen grädde skulle det vara också, en fin gammelkatt skulle inte ha kylskåpskallt heller! När han inte orkade gå så bra i trappan längre bar hon ut honom så han kunde få ligga i solskenet i gräset en stund. Och så länge kissandet och övriga toabestyr gick bra och missen var förnöjd så var det helt i sin ordning. Sedan följde naturen sin gång. Smirre somnade stilla i farmors famn en höstdag och sörjdes och saknades djupt. Men han dog mätt på liv och så mycket kärlek och omsorg som han fick de sista åren var få katter förunnat…

För det här var 1968. Jag var 11 år. Kattsand var inte påkommet för en kattlåda, utan min stela stappliga farmor gick ut i bondgårdens grusgrop och skyfflade torr fin sand i en hink och tog in till Smirre. En gammal vattendunk avsågad på längden blev den första kattsandlåda jag skådade! Smutsig sand bars ut morgon och kväll, uppför trappan, nedför trappan, ett tungt arbete.

För farmor bodde på övervåningen i vårt omoderna 2familjs lanthushåll. Varmvatten fanns inte inomhus, det värmdes i en stor gryta på spisen. Tvätten sköttes för hand i en vedeldad tvättstuga ute på gården. Så gott som allt på gården var produktivt och till nytta. 

Kattmat på burk eller torrfoder för katt existerade inte, i alla fall inte på landet. Katter fick fånga möss eller äta rester. Matvaru-bussen kom förbi och stannade var 14e dag, då köpte farmor färsk strömming och lever som lades i frysen (Vilken var en verklig modernitet för oss just då). Bara till Smirre! Att katten dessutom fick äta maten inomhus i noga diskad matskål – tillredd och serverad inför en förväntansfull misse som satt fint med framtassarna i vädret – var min introduktion till ett socialt liv med katter… Dessutom: För att värma grädden till missen krävdes att tända i vedspisen, när veden var inburen. Detta gjordes innan farfar ens fick frukosten…

Att ta en katt till veterinären fanns inte heller med i världsbilden. Hankatter lindades hårt in i en säck med rumpan ut och kastrerades obedövade av samma gubbe som åkte runt och försörjde sig på djurslakt. Såren varken tvättades eller syddes ihop och att efterbehandling fick katten sköta själv sedan. Katterna slank in och gömde sig olyckliga längst in under loggolvet, och kom fram efter några dagar. Konstigt nog utan komplikationer. Smirre var aldrig till veterinären någon enda gång under hela sitt långa liv, var aldrig vaccinerad eller avmaskad.

En icke produktiv katt på landet var som regel avlivad innan den ens nått hälften av Smirres ålder, men denna svartvita kattgentleman, som satt på egen stol vid matbordet, upprätt med framtassarna nätt mot bordskanten på var sida om tallriken och åt fint även i inbjudna sällskap, var en kärlekskatt. Varje sekund av sitt 21-åriga liv var han älskad.
Det var också genom att jag fick växa upp med Smirre som tillvaron för alla gårdens katter förändrades. Jag tämjde nämligen varenda en av dem, och från halvskygga lagårdskatter blev det underbara familjekatter, som fick flytta inomhus. Kattorna fick föda  sina ungar  inomhus, och fick bra mat. Deras ättlingar lever kvar där än i dag, och har ett helt annat kattliv, tryggt och välordnat.

Och hela mitt liv har fått fyllas av denna speciella kattkärlek, som jag har farmor och Smirre att tacka för…

*Mattes morfarsmor alltså. Om vi ska krångla till det!

Blev ni också rörda nu?

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki