Många hittekatter har levt ett mycket vilt liv utan bekvämligheter, mat eller värme, utomhus utan kontakt med människor. Så fångas de in, tas inomhus, ofta väldigt skygga och ibland också skadade.
Den ”fria” kattens liv är i de mänskliga ögonens synvinkel farligt för katten så till vida att den svälter, fryser och drabbas av sjukdomar utan att få vård. Därför förväntar sig också mången ovan ”katträddare” att den infångade vildkatten omedelbart ska bli en kelig, lycklig och hanterbar misse, bara den ”kommer in” och får mänsklig omsorg.
Men vad har de fått in egentligen: Jo, ett i stort sett vilt djur som inte har något annat än dåliga relationer till människor! Något lika svårtämjt som en grävling eller räv… Det blir en rädd vaksam katt som sitter inkrupen under sängen, soffan eller badkaret, som inte låter sig klappas och som sover i toalådan, trots att de mjukaste bäddar erbjuds – en totalt umgängesfientlig varelse, enbart inställd på flykt!
Är det då så konstigt, om vi ser det ur kattens synvinkel? Katten tänker egentligen inte så mycket på om den är ute eller inne, den är bara i en miljö där den fortfarande försöker överleva, precis som den gjort i tidigare miljöer: Genom att hålla sig gömd och vara på sin vakt. Undvika farliga andra djur – och människor. Att sova i mjuk torr sand i toalådan är inget konstigt jämfört med att sova på marken ute – en mjuk filt däremot är helt främmande.
Därför gäller det för den som vill hjälpa en ”skyggis” att tänka sig in i hur katten reagerar och varför. Att anpassa hjälpen därefter:
-
Om katten slukar all mat i ett enda svep – till att börja med är det bättre att ge den många små portioner ofta, dels så att magen inte chockas av för mycket ny mat, dels så katten inser att maten inte tar slut och den inte svälter längre. Kan ta tid!
-
Om katten ratar de gosiga utlagda mjuka kuddarna och filtarna – lägg dit en rejäl pappkartongbit, det värmer faktiskt mycket att ligga på och känns naturligare. Kan ta tid!
-
Om katten kryper långt in bakom möblerna och inte vill bli klappad – sätt en vante eller något mjukt på en pinne/kvastskaft, stick in det till katten och rör vid den då och då under lugnande prat. Så småningom fattar missen att beröring inte är farligt. Men det kan ta tid!
-
Framför allt: Lämna katten mycket i fred och låt den våga sig fram själv. Det lönar sig inte att tränga sig på i för stor hast. Tilltro är något bräckligt som måste byggas upp med varsamhet och tålamod. Låt det ta tid!
(Bilden ovan: Fastän jag levt ett gott kattliv kan jag med förtjusning peta ned mattes papper från bordet och sen lägga mig att sova på dem… så jag vet hur gosig en kartongbit kan vara! // Wikki)
Eller en kartong från Amazon.co.uk med ”slicead” kartongpapp som ”fyllningsmaterial”, som bildar en underbart värmande bädd då luften i mellanrummen in den skurna kartongbiten värms upp av kattens kroppsvärme.
Att det sedan är trångt och man ser ut som en leksakskatt som är nedpackad i en lite för liten kartong, det bryr sig inte Madame om, för det ger värme, och är skyddande att ha något runt omkring sig på alla fyra sidor.
Jag gillar vanliga bruna sådana där vadderade brevpåsar också! Jättefluffiga och sköna att sova på! Människor borde pröva!
NosPuss Wikki
Påminner om husses förra katt Gibbe. Det tog ett halvår innan husse fick klappa henne. Sen var det i princip BARA husse som fick gosa med henne. Väldigt få undantag. *nosgos*
Men visst måste en människa visa sig värdig att få klappa ibland… Det är ett bra betyg för din husse, måste jag säga!
TassKram Wikki
allt måste ske på kattens villkor… Låta det ta den tid det tar för katten att acceptera och förstå att den inte längre behöver oroa sig för, ja nu vad som….
Och vad söt du är på bilden ^^
TAck snällla du ger allltid så fina komplimanger *nosrodnad*
MorgonSpinn Wikki