Gråt inte nu utan lyssna bara:
Vi lämnar dig inte! Inte för en sekund lämnar vi dig!
Våra kroppar har lämnat det här jordiska, kattsliga, det är sant. Du tog adjö av min varma tass, min svala nos och min spinnande kropp med de skimrande ögonen. Du kan inte bära mig i famnen längre. Kanske har du till och med grävt en liten grav som ska rymma de fysiska resterna av min lilla kropp. Eller kanske vet du inte ens, men anar, att jag lämnat detta liv hos dig…
Men inne i dig kommer jag alltid att finnas. I din hjärna och i ditt hjärta, och i din hud, dina ögon och dina händer, kommer minnet av mig alltid att finnas kvar!
Du kommer att vakna mitt i natten av att än en gång ha känt mina tassar gå över täcket och röra vid dig i sömnen. Du kommer att se mig skymta i ögonvrån snett bakom dig, just där skuggan möter ljuset, i ett hörn, eller en vrå. Du kommer att se min svans skymta ute, i ett prång, bakom en buske, över ett staket. Du kommer att höra ljudet av mig lapande vatten där inga vattenskålar längre finns. Och du kommer att höra mitt mjauo, såväl i vakenhet som i sömn, som ett rop någonstans ifrån.
Och det beror på att jag aldrig kommer att gå ifrån dig! Den kärlek du har gett mig, kommer att hålla en gnista av mig kvar! Den kommer alltid att brinna i din närhet, och när du lyfter upp och klappar en annan katt, med dina mjuka händer som smekt mig så kärleksfullt, då kommer varje ömsint beröring att fortplantas också till mig.
Och i den kattens förnöjda ögon kan du se, om du tittar noga, den där lilla lågan som en gång var jag. Hos varje katt du möter, och kanske hos en ny katt som kommer att dela sitt liv med dig, kommer du att se den där glimten av det Eviga Livets Katt, där jag är nu.
Någonstans i alltets gåta finns minnets ekon, som kan låta dig behålla allt det fina och det svåra vi upplevde tillsammans. Men där finns också sången som jag spinner för dig, och som aldrig kommer att tystna. Om du lyssnar noga, kommer du att kunna höra den precis när du vill, kärlekens sång från din älskade katt, som älskar dig tillbaka.
Ibland, just när du är precis i det där skimrande ljuset precis mitt emellan vakenhet och drömsömn kommer du att välbekant känna min speciella nosbuff stryka över din kind, som en änglavinge, känna en kattstor tyngd trampa sig tillrätta på armen! Och tro mig, just då är jag där hos dig!
Din AllraKäraste ÄnglaKisse 
(© Inger M. Andersson, Wikkis stora matte – låna gärna men ange källa hit till Wikki-bloggen!)
Mjaou så sorgligt men vackert. *snörvel* Usch, nu börjar husse gråta också. Måste trösta. Tassen så länge.
Men vi katter är rätt bra på att trösta också. Kattpäls suger upp tårar rätt bra! Sedan hittar man på något spratt för att pigga upp sin människa… TassKull!
NosPussar Wikki
Åh vad fint. Ska genast skicka länken vidare till den som verkligen behöver det!
Hoppas det är cen tröst!
TassKram Wikki
Så vackert! Snyftar! Vi lånar gärna detta inlägg och länkar tillbaka till dig. Vår kompis Aragon finns ej längre kvar ibland oss, och sorgen är stor på AB-bloggen…
Kurr från Chinook & Cherokee
Aragorn leker med den Eviga Katten och har det bra! Alla de Små Änglarna har klappat honom välkommen… men han tittar till sin matte ändå emellanåt!
TröstTass Wikki
Fick denna adressen skickat ditt mig idag.
För igår sades vi farväl till min vän Aragon.
O matte har gråtit flera gånger här för nu ser hon dessa orden är så starka.
hon kommer att lägga en länk till detta inlägget i min blogg.
Nosgos
Gimli
Hoppas också att de kan vara tröst! Hälsa din matte att en älskad kattängel alltid håller sin tass hos henne lite i det skymda!
TröstTassKram Wikki
Hej, Wikki & Nova!
Egentligen är det inte VI och vår mamma Rozie som ska tröstas utan lilla Gimli och matte DagStjärnan.
Här är deras länkar:
Gimli: http://blogg.aftonbladet.se/29693
DagStjärnan: http://blogg.aftonbladet.se/24803/
Men tackligt kurr ändå!/Chinook & Cherokee
Alla behöver nog tröst när man saknar en TassVän…
Jag hedrar Aragorn med ett inlägg och har skrivit på Gimlis blogg också, så klart!
TassKram Wikki
Bloggsvar:
Vi tackar dig kurrans mycket för att du skrivit ett inlägg om vår vän, Aragon!
Du är en varm och go´kissemiss, och det är din matte också…trots att hon är en ”tvåbening”!
Kurr från Bröderna Bus!
=^:^=
=^:^=
Ni är också varma goa fina katter – jag såg hur ni tröstade och höll om Gimli och spann för honom! Det är så det ska vara oss katter emellan!
TassKram Wikki
Hej!
Sååååå vackert skrivet! Jag sitter nu här på morgonen 04:47 efter det hemska som hände vår älskade NISSE
Hoppas det kan vara någon tröst! TassKram Wikki
Gjorde en länk till denna underbara text på min blogg, matte ville skriva ett inlägg för hennes brors katt Svinto som nu har gått vidare till bättre jaktmarker. Tass/Puma
Det tycker jag var bra – det är meningen att alla som vill ska kunna göra så!
Skickar en TröstSpinn till Svintos familj också!
TassKram Wikki
Vingelsjuka! Tårarna rinner, snyter mej men det rinner ner på golvet. Hämtar papper och torkar ögon, näsa och golv men det kommer mer…Näsan är full är snor å tårarna bara rinner, jag har ångest, hjälp mej! Vår allra bästa, gosigaste, snällaste, mysigaste och förståndigaste katt jag haft och som älskade livet och alla spännande äventyr ute gav jag tillåtelse till att somna in idag. Åh, jag har ångest som gör ont!Vad har jag för rätt till det! Han fick diagnosen vingelsjuka och jag hade redan förstått att den sjukdom vår älskade Nisse hade var inte bra och att hans hopp för livet inte skulle vara bra. Samtidigt försöker jag trösta mej med att vi älskade honom och den man älskar vill man inte låta lida men samtidigt gnager ångesten att kanske han skulle klarat sej…trots blicken med uppgivenheten och lidande han mötte mitt öga med så tror eller hoppas man någonstans att hoppet eller lösningen ska finnas. Någonstans i all förvirring så måste man ta ett moget beslut, är vår Nisse värd att lida mer, ska jag bara för eget ömkande ego ta hem honom å låta honom plågas in i döden, när det inte finns någon återvändo? Nej, jag tog beslutet av att han har gett oss så mycket under dessa enbart 3,5 åren att jag inte kan låta honom lida. Jag får sitta här med min pappersrulle å torka tårar och hoppas att Nisse har det bra och att han själv gav mej tillåtelse till att inte dra ut på lidandet. Förlåt Nisse! Du var den bästa katt vi haft. Jag tittar mot dörröppningen men kommer på mej själv att du är inte där, hoppas du har det bra där du är. Förlåt mej, ditt liv var inte som en gång i tiden men vi kommer aldrig att glömma dej. Tack för den här tiden du fanns hos oss. Kramar från oss alla
Nisse möter Grindkatten vid foten av Regnbågsbron. De buffar varandra tillgivet och Grindkatten säger: ”Vilka kloka människor du har, som lät dig slippa vingelsjukans plågsamma förlopp!” ”Jag vet…” säger Nisse. ”De gav mig alltid sitt bästa, och jag älskar dem så!” ”Du vet, du kan smyga ned och hälsa på dem ibland, när du längtar?” ler Grindkatten. ”I drömmen, när du vill!”
Och så går de tillsammans uppför bron för att möta Skaparkatten….
TassKram Wikki
Tack för dom orden, det värmer:) Jag hoppas verkligen att det är så. Ikväll har vi haft en lång och fin begravning på flera timmar men vi behövde den tiden att ta farväl, gråta, göra fint med lakan, spets , blommor, kort, brev och prata med vår älskade Nisse innan jorden täckte hans sista vila. Nu vilar han på den plats han ofta låg och höll utkik ifrån, så det känns iaf som ett rätt beslut. Ångesten gnager fortfarande men jag hoppas en dag jag kommer fram till att det var rätt beslut att låta Nisse sluta sina dagar. Aldrig hade vi anat detta slut, det fanns inte ens i tanken, utan Nisse skulle leva och bli en gammal man. Nu blir det inte alltid som man tänkt sej, det gäller både i människornas och djurens värld. Ta hand om era djur och ge dom det bästa av er under den tid dom finns till låns hos er.
Hej matte Mia, vad fint ni gjort för Nisse! Jag tänkte mycket på er i går och hur ledsna ni måste vara. Det blev ett eget blogginlägg för Nisse http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11696439
och jag tycker det är så fint att ha en sådan kattbegravning http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.11633550
I går kväll lade sig Nisse ned intill de andra himlakatterna och Skaparkattens mjuka svans lade sig som ett tryggt täcke runtom dem. De vilar i frid!
TassKram Wikki
Mattes gamla katt låg i sängen och sov hos henne ett tag efter hon gått över bron. Matte såg henne helt klart när hon slog upp ögonen. Men en sekund senare var hon borta.
Matte säger att hon inte bryr sig om i fall folk tror på det eller inte. Hon vet och de räcker. Mej har matte tvingat att lova att ja aldrig skall lämna henne!
Nea, du träffar ju din mattes gamla katt då och då och leker med henne, även om din matte inte ser henne då heller… men jag tror din matte anar och förstår att ÄnglaKatterna hälsar på oss emellanåt. Hon har bra förstånd för sådant, din matte. Så klart du stannar för evigt hos henne, du också. Det fungerar ju så. Tass på det!
NosPuss Wikki
Tack så mycket för dina ord. Dom ger mig stor tröst. Det blir snart dags att avliva min älskade vän, som jag har haft hos mig hela mitt liv. Jag vet inte hur det kommer att bli utan henne, men jag är beredd att släppa taget.
Kram från Simone
Tack Simone för att jag får ge den trösten… Din älskade katt kommer att ha en tass hos dig för alltid, vet du!
NosPuss Wikki
Jag länkar till det här inlägget på min katts facebook (http://www.facebook.com/#!/pages/Danica/149420411734650?ref=ts) eftersom vi avlivade hennes den 27 Augusti så uppskattar jag den här texten enormt mycket.
Det gör mig rörd och jag hoppas texten kan vara till tröst. Om du anger källa så är det OK om du kopierar och lägger upp texten! NosPuss Wikki
Fick denna fina text av en vän och läste den.
Tårar rann ner för min kind.
Den stämmer så väl in
Vi fick säga hejdå till vår katt Findus idag.
Och för knappt ett halvår sen fick vi säga hejdå till vår katt Gustav.
Följer även Klosterkatterna och eran blogg ?
Michigan & Arizona med matte
Kära vänner, skönt att mina ord kunde trösta lite! SkaparKatten tar hand om Findus och Gustav möter honom vid Regnbågsbron! NosPuss Wikki
Mjau, å tusen tack för att jag och matte fick se det underbara fina inlägget. Jag känner mig så blöt, för matte ´s tårar rann över hela mig när hon såg och läste allt. Mjau hon läste det högt för mig. Så fint, så vackert, så fritt, helt enkelt underbart!!
Ha en fin kväll till er alla, kurr kurr!
NosPuss!
Mjau, vårt djupaste deltagande i sorgen, Felix! Det är alltid svårt när en kär medkatt tassar över Bron!
TröstTassKram Wikki
Tack för denna länken. Nu sitter jag här vid PCn och gråter. Saknaden är så stor. Min lilla stora Pelle. Hon var en del av mig – hon kunde läsa mina känslor och var alltid på plats, när jag behövde tröst. Hon följde mig på skogspromenader och varje dag tog sin tid att prata med mig en stund. Vila i frid min lilla vän. Du var så trött. Till det sista ville du inte visa hur sjuk och trött du egentligen var, utan kämpade med klorna till det sista – tills du inte årkade mera.
Älskar dig Pelle! Vi ses igen, när tiden är inne!
Nina
Mjau, man behöver tårarna – de är kärlekens ventil för smärta, och de hjälper oss att känna…
Vi katter är väldigt duktiga på att, på rovdjurets sätt för att överleva, inte visa våra sjukdomar, skador och skavanker förrän det är alldeles för sent många gånger. Därför är det en gåva när våra människor kan hjälpa oss att gå över Bron utan lidande! Det är gott att sådant finns. Därefter vilar vi i minnena av goda liv!
NosPuss Wikki
Mina tårar rinner för mina kinder. Har i tisdag den 10 januari 1012 låt våran älskade Apache få somna in. Han låg i min famn och han spann i det sista. Han var unik och alla är unika. Men han var så speciellt för han älskade kylan och blev jätteglad när snön kom. Han älskade att åka bil. Kom alltid och möte en och skulle åka med sista biten 🙂 Han åt en burk strömming katt på en gång. Han älskade när kylskåpet öppnades.För han var matglad och älskade uppmärksamheten. Han spann nästan jämt. Och han var med oss hela tiden. Han gick med promenaderna när vi var ute med hunden. Han älskade att få ett ägg när jag hade vart hos bonden och köpt ägg. Och strömmingen var han favorit han visste att en gång i veckan vankades denna godhet. Hur ska man kunna fylla hans tomrum? Vi har andra katter men alla är unika på sitt sätt. Vi hoppas du har det bra. Och vi har begravt dig under en av dina favoritplatser, äppelträdet. Har tänd ljus där för vi saknar dig så mycket, vi tror vi ser och hör dig Men du är ju inte här. Man kan inte göra annat en älska en så härlig och fri själ för han var det Och riktig livsnjutare.
I SkaparKattens Famn finns plats för alla katter, när de kommer tassande. Apache Änglakatten leker som en ungkatt med alla de andra Änglakatterna, men sitter också vid en särskild molnglugg ibland och vakar över sina älskade människor – håller en Tass över er och emellanåt, just när du nästan somnat, kan du höra hur han spinner för dig! Sådan är katters kärlek – den är evig!
TassKram Wikki
Jag sörjer…
Min fina Katitzi fick somna in i Tisdags 24/1 2012.
Jag träffade henne på katthemmet i vaxholm.(föreningen djurhjälpen) Hon hade levt ute i kylan i många hårda år o fött kull efter kull med ungar. Blev matad av samma människor men inte omhändertagen. En dag 2009 ville dom att Djurhjälpen skulle hämta ännu en kull med ungar och ta med mamman för avlivning eftersom hon var en ”sliten vildkatt”.
Katthemmet bestämde sig för att ta in mamman o ungarna. Mamman (Katitzi) var ju helt tam!! Jag träffade henne på katthemmet, hon var ledsen o vilsen. Ville inte äta el dricka.
Jag pratade o klappade o till slut åt hon : ). Sen kröp hon ihop mot mig. Jag bestämde mig för att ta hem henne o lovade att hon ALDRIG skulle behöva vara ensam,hungrig eller rädd mera. Dom här två åren har jag fått uppleva något väldigt stort. Jag gav henne all kärlek o trygghet jag kunde o har fått samma tillbaka. Men nu efter förkylning o en jobbig artros i ländryggen så orkade hon inte stanna hos mig längre. Jag bestämde att hon skulle få somna in här hemma. Jag tror att det är den enda trygga plats hon någonsin haft. Hon fick somna i min famn med många pussar. Min lilla älskade gumma. Saknaden är så STOR. Jag hoppas att hon är trygg o varm o att hon vet att jag älskade henne så…..
Vilken underbar berättelse om en fin katt som fick det trygga livets lycka hos dig! Det var en oerhört fin gåva du gett Katitzi, och så starkt att låta henne somna trygg i din kärlek!
De åren hon fått med dig var lyckans tid och värmens tid. Inga fler ungar att föda, ingen mer hunger eller köld. Så som man önskar att alla katter skulle få ha det – inklusive ett värdigt och vackert slut!
”Mattes tårar droppade i min päls, men jag var så fridfull…” Katitzi sträcker behagfullt på sig ännu en gång. ”Det gör inte ont någonstans längre nu och det är så skönt. Titta, jag kan lyfta tassarna så här högt?” SkaparKatten ler och slickar Katitzi mellan öronen med en väldig tunga. Hon tumlar omkull som en lekfull kattunge och njuter av sin kraftfulla rörelse, koncentrerat och i sitt nu, så som bara en katt kan. I Evighetens Frid finns ingen smärta längre. Katitzi spinner lyckligt och det milda ljudet svävar iväg att höras till alla som har själens fönster öppet för katters magi… Och SkaparKatten viskar mjukt: ”Det är fullbordat!”
TassKram Wikki
Tack Wikki……
Extra kramar! NosPuss Wikki
Vackra ord, tårarna rinner. Jag saknar vår Findus så himla mycket, vila i frid. <3
Men vackra änglakatten Findus kommer alltid att hålla en skyddande Tass över er, det tror jag! NosPuss Wikki
Hej Wikki,
Tårarna rinner… väldigt fin text! Tack! <3
Mjau, jag försöker bara trösta lite! Det finns ”Wikkis viktigaste jam” i högerspalten och där finns några inlägg till om katter och sorg, som du kan läsa om du orkar med det. De är avsedda att stödja och hjälpa! *buff* NosPuss Wikki
Gråter…Tack för alla de vackra orden…
Du är inte ensam, vet du. NosPuss Wikki
Vacker text, var mycket uppskattad och grät till den, min katt gick bort för ett par månader sedan och är så saknad <3 tack <3
TackJam! Är glad att kunna trösta lite grann! ♥
Lite kommer alltid att finnas kvar av kattkärleken, vet du!
NosPuss Wikki
Vilken lättnad i min sorg den texten gav. Det har gått många år sedan vi tog farväl, fast jag känner såväl igen de små ”kattdeja vu-erna” från min älskade lurvboll. Ibland när gästerna lämnar ytterdörren öppen råkar jag påminna dem om att inte släppa ut henne innan jag får bita mig i tungan och ”se till maten” med en klump i halsen och tårarna brännande innanför ögonlocken. Får man sörja en katt oändligt? Det är så svårt att bära sorgen men varje gång jag minns alla fina stunder byts tårarna av saknad till ett inre leende av den tid vi fick tillsammans.
Mjau, och det inre leendet av värme, det är gnistan av kärlek som du och din katt alltid kommer att ha lysande! Vi lämnar er aldrig… NosPuss Wikki
Den dikten var precis vad jag behövde 🙁 så otroligt fin:)
I min Stora outhärdiga sorg 🙁
Jag var tvungen i måndags att säga adjö till min underbara gosiga ludd
som tyärr togs bort ifrån mig pga sjukdom alldeles för tidigt
Jag har en sån stor saknad efter honom och det är som att mitt hjärta har slitits ur kroppen på mig och sen har man stampat på mitt hjärta
jag bara gråter hela tiden hittar ingen mening längre med livet vill bara ha dig tillbaka
Du var mitt allt min bästa vän !
Jag kommer aldrig att glömma dig min älskade bebis
Du finns för alltid i mitt hjärta Älskar dig *snyft* nu faller mina tårar igen
känner ett sånt stort hål inombords.
Jag har hans tvillingbror kvar tack och lov men det är ej detsamma Han var speciell !! Finns ingen som du
men jag vet att jag nånstans måste finna styrkan att orka mig igenom detta för hans bror men jag vet inte hur ?????
jag är helt förstörd jag vet att jag gjorde det som var det enda rätta för dig för att du inte skulle lida men det är bland det svåraste jag nånsin gjort
men jag hoppas att du vet att jag var med dig ända in till det sista mitt lilla hjärta
förlåt om det är osammanhängande behövde bara få skriva av mig
Jag förstår till fullo din stora sorg – men din katt finns för alltid i tassavtrycken i ditt hjärta, och den kärlek som ni delat, det där speciella, det är evigt! Du kommer npg att märka att den tvillingbror som är kvar berhöver få ha sin egen plats i ditt hjärta också – för han kommer att både trösta och påminna dig. Och någonstans är vi katter alltid kvar hos dem vi älskar! <3 TröstTassKram Wikki
Hej Wikki!
Tack snälla för ditt svar:) Chess har förevigt satt sina spår i mitt hjärta.
Och jag vet att jag måste finnas till för Rambo men jag vet inte vart jag ska hitta styrkan?
Jag gråter bara och dagarna går ja har tappat tråden helt enkelt
Men det som verkligen är jätte svårt är skuldkänslorna som kommer att jag skulle kanske gjort si och så men tyvärr så sa vetrinären att det fanns inget mera att göra för min lilla bebis:(
Men när jag tänker på honom den lilla krabaten så måste jag säga att han var så stark och envis trots att han var så sjuk.
Det började i somras att han från en dag till en annan bara rasade ihop med bakbenen det brast inom mig
vi rusade iväg till djursjukhuset och där konstaterades det att han hade en kraftig öroninnflammation
Men dem sa även till mig att jag var tvungen att ta han till hans vetrinär på mån detta var på en sö min lilla gubbe åt inte knappt drack
Jag var så rädd att jag skulle förlora han då:(
Tog han till hans vetrinär och då sa han vi måste ta prover
för att se vad det var som var fel med min kisse
Chess började sakta men säkert att återhämta sig med medecinering
men så kom dagen när provsvaren kom
Då gick mitt hjärta i tusen bitar*snyft*
Han sa att min älskade chess hade positivt prov på katt aids
och corona viruset
jag trodde inte det var sant vad jag hörde ville bara rusa därifrån jag stortjöt och sa vad kan jag göra ?
Jag bor utomlands och mina två kissemissar är ifrån ett katthem
dem hade alla papper iordning och alla sina vaccinationer
så jag kan ej förstå hur han fått detta???
Hela min värld rasade samman men sa att jag gör vad som heslt för min lilla bebis och varje dag som han är här med mig är en gåva:
Så här började Chess få behandling för att ej lida som vetrinären gjorde helt klart för mig att han ej gjorde för det var det viktigaste för mig
så vi åkte till vetrinären 3 gånger i veckan i 6 månader
han fick vitaminer speciell kost han var så tapper mitt lilla hjärta han älskade kokt fisk 🙂 så när jag satte igång att koka den åt honom så satt han nedanför spisen och väntade och jamade
det räckte att man sa fisk så sprang han till kylskåpet
han började leka lite han åt så man hoppades på ett mirakel.
Men tyvärr så kom den dagen när min söta Chess kropp inte orkade längre 🙁 nu flödar tårarna längs mina kinder.
Jag virade in honom i hans älsklings filt och vi åkte till vetrinären och gjorde vårt avsked mycket fint
Jag höll honom i min famn pratade till honom strök honom ända tills han inte fanns hos mig längre :(<3
Jag saknar dig såååå det känns så orättvist
Men en sak jag vet iaf var att du fick all min kärlek och jag fick all din och jag är så tacksam över att jag fick dem månaderna med dig
Du blev bara 7 år min underbara älskade Chess<3
men mammi kommer för alltid att ha dig i mitt hjärta
vila i frid min söta ängel en dag ses vi igen
Bästa matte! Du har kämpat för din kära Chess och gett honom så mycket kärlek, det bär han med sig till den eviga friden! När SkaparKatten kallar så måste man tassa över Bron så är det bara. Våra människor blir kvar med ett kattstort hål i själen, men jag tror att vi återses… Vi förlorade en kär vän idag och här är hans berättelse hur vi tror det finns ett möte värt att längta till – när dess tid är kommen. Under tiden tröstar vi varandra!
Var stolt över att ha gett Chess ett gott liv under sjukdomstiden – där många skulle ha valt att ta bort katten genast så försökte du så mycket som gick, det var fint gjort. Mer TröstBuffar!
Du ska hjälpa Rambo att fylla sin saknad nu och ni får trösta varandra! <3
TassKram Wikki
Min älskade Coggoo du va min trognaste bästa vän i 6 hela år.
Men nu är tiden inne för att ta farväl som jag aldrig trodde skulle få uppleva.
Det skär i mitt hjärta att du måste lämna mig och oss.
Men du kommer alltid att bli bevarad i mitt hjärta och i mina minnen.
Kommer bara tänka på det positiva vi har haft.
Du va den som fanns där hela tiden.
Du svek aldrig.
Världens mysigaste katt är och var du.
COGGOO du är speceill o du finns där för evigt hos mig.
Ingen kan nångsin ta din plats.
Du gav den finaste kärleken någonsin av det alla jag har har upplevt här.
Kommer sakna allt med dig min älskade COGGOO
Du är för evig hos mig , du är min katt ängel och min hjälte >333 >
Din Matte Maria dina käraste vänner med familjer sörjer saknar dig enormt mycket går ej beskriva du finns där för evigt i våra hjärtan och minnen är du vår allt.
Majjuuuu Majuuuu pusss o massa kärlek s varma kramar ifrån oss alla
Coggoo kommer att hålla sin tass över dig och hela sin älskade familj och vara er egen skyddsänglakatt… Du kommer att känna morrhår som kittlar din kind i drömmen och höra spinnandet eka i minnet länge länge – för så stark är katters kärlek! TröstNosPuss Wikki
Hej, jag vet inte riktigt, min älskade katt Maximilian (max eller cucho) blev 14 år. Han gick bort 30/8 natten till fredag kl 01.05. Han var inte med mig. Jag ska berätta att jag känner mig skyldig och otröstlig. Jag fick Max när han var 3 månader, han var alltid med mig. förutom under ett år då bodde han hos min mamma när han var yngre. Han bodde annars alltid med mig som innekatt. En gång var jag bortrest i nästan 4månader men vi fann alltid tillbaka till varandra. Nu 14år gammal kissade han mycket och lite överallt vilket jag trodde var för att markera revir. men han gick ner lite i vikt, han hade gått ner förut för att han aldrig var en tjockiskatt. Men nu började jag märka att åren började kännas för honom. Samtidigt höll jag på att gå igenom en väldig svår tid med min man, många bråk handlade om hans kissande överallt. Bl.a. I vår säng. När han till slut sa att han inte orkade med Max, att han måste gå. Blev jag desperat. Min man och jag har varit ihop i 15 år. Jag började kolla medsänder och bekanta vem som kunde ge Max en lugn kärleksfull tillvaro sin sista tid. Min svägerska tog emot Max med öppna armar. Jag samlade ihop hans saker och tog över honom till henne. Jag lämnade honom klappade honom pussade honom sa att jag älskar honom att jag kommer tillbaka för att besöka honom. Lämnade en tröja med min lukt. Och min son (4år) och jag gick gråtande därifrån. Alla i släkten bad min att inte besöka honom att låta han vänja sig vid sin nya familj för att det kunde bli värre om han såg mig och sen måste jag gå. Så jag avstod för hans skull för att det inte skulle bli svårare. När jag frågade hur han mådde sa de att de tog ut honom varannan dag och att han var jätte älskad. Några ggr hade han hoppat ut från fönstret och vandrat i skogen själv för att sedan komma tillbaka morgonen där på. Detta var vad jag visste. Torsdagen den 29/8 kl 20:30 nästan tre veckor utan att ha träffat honom, får jag ett samtal där min svägerska säger att han inte verkar må bra att han andas konstig och att han inte reagerar ordentligt. Jag ber att få prata med honom i telefon, säger att jag är här jag älskar dig du är världens bästa katt jag kommer vänta på mig, jag älskar dig. Jag blir chockad men säger att jag kommer nästa dag efter jobbet kl 7 skulle jag vara där. Lägger på och börjar gråta för att Max är gammal och han kanske inte har så lång tid kvar att leva och skyller på min man att jag tvingades ge bort honom. Han säger till mig vi hämtar hem Max imorgon. Jag somnar vid 12.05. Utan samtal eller något. Dagen efter vaknar jag för att jag måste till jobbet och ser att jag har ett sms. När jag öppnar den stannar mitt hjärta och allt bara rasar. Min katt var död han dog 01,05 och ingen ringde mig. Vi bor två stationer ifrån varandra och hon ringde inte mig. Hon förklarade aldrig att han var döende när vi pratade hon sa bara att han andades konstigt. Jag ringde upp och frågade vad som hade hänt och efter att han hade hört min röst blev han dåsigare, men de var tvungna att gå en stund och var tillbaka vid 23.00 när min svägerska insåg att han var dåsigare, vad gjorde hon. Ringde sina systrar, min andra och tredje, svägerska som bor 5tr upp från henne. Hon ringde även till den ena av deras killar som bor där även han. Allt för att de skulle komma ner. Men varför varför varför varför varför ringde inte hon mig. Han dog i min svägerskas armar medans min andra svägerska lät ha lukta på tröjan med min lukt. De säger att han inte led. Men jag kan inte hjälpa att undra om han dog troende att jag övergav honom för att han kissade. Jag kan inte hjälpa att undra om han försökte vänta på mig och jag aldrig kom. Jag känner att jag svek honom, han som alltid var där för mig som alltid tröstade mig, som helt enkelt var min son. Och jag var inte där med honom. Jag gick inte och besökte honom på nästa tre veckor och han dör. Jag kan just nu inte prata med någon av mina svägerskor för att jag känner att de tog ifrån mig chansen att säga farväl att han dog i mina armar. Och ända förklaringen jag får är att det var sent de ville inte oroa mig, att de hade jobb och viktiga prov på fredagsmorgonen att han ändå dog med massa kärlek och min tröja med min lukt. Att han hade en bra död.Men jag var inte där!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Han dog inte i MINA armar. Hur ska jag kunna förlåta de för det. Hur ska jag kunna leva med mig själv. Jag bara gråter gråter och gråter. Min mamma fick ta min son, som fortfarande inte vet vad som har hänt. Jag hade lovat både Max och min son att vi skulle ses igen, den dagen vi lämnade Max hos min svägerska. När vi igår 30/8 tog honom till veterinären och sa lite symptom fick vi veta att det var njurarna som svek. Jag kan förstå att han gick bort men inte att jag blev berövad chansen att vara med honom när det hände. Att han trodde att jag övergav honom. Vad gör jag. Jag fungerar inte. Kan inte tänka. Bara gråter. Han var ALLTID där för mig under 14år. Och nu var jag inte ens där vid hans död för att ingen ringde mig, för att det var sent. För att alla andras liv var viktigare ännu min förväll…jag förstår inte. De VISSTE hur mycket jag älskar Max att han är min son. Men att det var otur med alla problem och allt jag har haft, att jag kände mig tvungen att lämna honom ifrån mig. Men det var inte för alltid. Att jag lyssnade på de. När de sa besök inte honom än låt han vänja sig. Och han dog han dog han dog i tron att jag övergav honom. Hur ska man komma över det. Jag var inte där. Nu ska han kremeras och vara med mig för evigt.
Marcela, Max vet ju att du älskade honom helt och fullt. Den vetskapen fanns hos honom då och finns hos honom nu.
Du visste inte att han var så sjuk som han faktiskt var, och redan när han flyttade till din svägerska hade SkaparKatten kallat på honom, även om ni inte förstod det. Hans tid var så lite kvar av.
Men Max hade med sig din kärlek, den som burit och fyllt honom i alla år, och var trygg ändå. Som katt uppfattar vi inte tid och rum, frånvaro och närvaro som ni människor gör. Vi uppfattar inte alls frånvaro som svek för vi katter tänker inte i sådana former, och vi vet att den kärlek vi fått är med oss likafullt ändå… Svek finns liksom inte i våra begrepp.
Max kommer att vara hos dig i stunder när du bara anar det, som ett tröstande tassande i din närhet. Bli inte rädd då, utan blunda och känn hur han kommer till dig för att säga tack för det långa fina liv du faktiskt gav honom! Han känner sig inte sviken – han kommer att vänta på dig i den andra världen och all hans kärlek till dig är lika stark som alltid!!!
Jag kan inte förklara varför de dina inte ringde dig – kanske gick allt fort, för fort och de blev chockade… Mitt i det tragiska känns det som om de ändå försökte bädda honom i din tröja och doft och kärlek… De borde ha ringt oavsett tid, ja, men sorgligt nog går inte att ändra det skedda hur gärna man än vill.
Du måste förlåta dig själv för det du inte kunde veta. Det är början. Det är inte ett svek att inte veta. Och sörj Max fullt ut tillsammans med din son. Men minns honom lika fullt ut för den kärlek ni delat. Den kommer alltid att finnas kvar.
Varmaste TröstTassKramar Wikki
Runeberg! Du var en kömpe men till slut gick det inte. Hade gärna gett dig år av mitt liv. De andra 6 saknar dig och mitt hjärta är sönder. Jag älskar dig Rune <3
Vi önskar SkaparKattens Frid till Runeberg, och trösttasskramar till matte! NosPuss Wikki