Den första kändiskatten intervjuas: Ville

– Hej Ville, du är ju känd över hela Sverige som den eldröda ”kantarellkatten”, hur känns det?

– Jo tack, det känns bra. Men det har bleknat lite, det där kändisskapet, vet du, och det tycker jag är lika bra. Det blev lite för livat i kantarellskogen med alla reportrar och kameror, då 2005. Jag var t.o.m. med i radio! Nej nu letar jag bara kantareller åt stora matte, ingen annan. Och bara i hemmaskogen…

– Men var du inte rädd att nån skulle komma och kattnappa dig för din unika förmåga att leta läcker svamp? 

– Nej, alltså… det fungerar ju bara i hemmaskogen där jag så att säga har nos för vartenda mycelium. Hemma är bäst, du vet. Plus att jag är lite reserverad för främmande människor. Fast det var kul med den där radioreportern, jag ledde henne och matte rakt på ett fint svampställe, och hon sa ungefär så här ”Ja nu följer jag efter kantarellkatten Ville genom buskarna här och därborta hör jag honom jama, och… och… och Guuuuuuuuuuuuud vad med kantareller!” – hon trodde inte sina ögon! Radiolyssnarna blev väl lomhörda som hon tog i…

– Aha, så stora matte kunde inte ha blivit rik på att låna ut dej, alltså… Men hur kom du på det här med kantarellerna?

– Skulle inte tro det. Ja du, som vanligt var det väl ganska enkelt att förstå vad ens människa höll på med i skogen, med svampkorg och svampkniv och allt. Det var desto svårare att få henne att fatta vad jag ville när jag satt i ett fint fynd kantareller och jamade för full hals ”Kom hiiiiiiiiiit!”. Hon trodde att jag satt fast i en hagtornsbuske första gången! Och andra gången låg jag under en gran och markerade. Tredje gången markerade jag svamp som var under tjock grön mossa – då fattade hon vinken. Sedan dess är hon med på noterna när jag och svampkorgen har sällskap ute i skogen.

– Ja visst ja, jag har ju berättat om det i bloggen förut: www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp. Men vad gör du annars när det inte är svampsäsong?

– Nu väntar jag förståss på att det ska bli lite grönt i gräset, i synnerhet min alldeles speciella grästuss. Men annars jobbar man på i det vanliga kattjobbet, dvs fångar möss och håller koll på huset och omgivningen. Busar med Mjurre, han har ju blivit lite äldre och stel, behöver piggas upp! Och nu väntar jag ju på att du och din nya kompis ska komma och hälsa på!

– Så du saknar inte kändislivet?

– Nej, inte alls. Det var säkert tio tidningar som var här och skrev reportage, för att inte tala om alla som gjorde följdartiklar. Det finns en meterhög trave urklipp sparade… Men förra året hade jag inte lust att leta svamp, då fick matte fixa det själv. Jag tog ledigt.

– Och vad ska du hitta på i framtiden, i sommar?

– Som katt funderar jag ju inte alls på den saken, utan lever i nuet. Det blir väl det vanliga: Trängas i sängen med människorna, ströva runt i markerna och jaga, sova i solen. Äta godsaker. Som katt begär jag inte mycket mer.

– Ja, det känner jag ju igen. Tack för intervjun då, Ville på landet! Är det något du vill tillägga?

– Njaa… får man hälsa? I så fall vill jag hälsa till alla katter som läser detta!

                    =^:^=   Wikki, reporter med Nos!

Författare: Wikki

Hej! Det här är min blogg. Med mina fyra tassar, arton klor och yviga svans samt en nyfiken nos förmedlas här mina åsikter, med stöd från mattes knä. Där ser jag självklart till att skriva sanningen. Och hur det är att ha två människor som behöver en fast tass. Men nu är det dags för min dagliga promenad ute och den tänker jag inte gå miste om, inte ens för er skull. //Wikipedia Visa alla inlägg av Wikki