Jag är en katt som tycker om att gå ute i koppel. Om det är någon som släpas på, så är det jag som drar omkring på husse och matte. Det är jag som bestämmer vart promenaden skall leda, och det är jag som beslutar när det är dags att gå hem.
Och jag hittar hem. T o m från ställen dit jag inte gått själv!
När vi åkte tåg hem från mattes föräldrar och tagit buss sista biten hem, så tyckte jag att bussresan var jobbig, så matte satte på mig kopplet och släppte ut mig ur transportväskan så fort vi klivit av bussen. Och gissa om hon och husse blev förvånade när jag styrde stegen raka spåret hemåt, utan att tveka, ända till vår hemmaport! Jag hittade dit, fastän jag inte fått gå vägen själv utan bara blivit buren den i min resekorg. Katter kan sånt!
Och en sen kväll var jag ute och gick med Stora matte i vårt område. Hon är lite hopplös på att hitta, så då sa hon ”Gå hemåt, Wikki!” och jag drog iväg. Hon fick halvspringa efter mig. Ja vi sprang om en yngre man mellan port 9C och 9D, han sneglade lite på mej och trodde det var en hund som kom farande, men sen tittade han bättre och nästan studsade ut på gräset av förvåning ”Men vad i??? Det är ju en katt i koppel!? Jag tror inte mina ögon?!” och Stora matte skrattade åt hans chockade min och sa ”Nu fick han nåt att berätta för sina barn när han kommer hem!” för jag sträckte upp svansen och gick riktigt elegant och stolt med mitt koppel i en prydlig ”så här går man fot”-båge ända fram till min port!
En katt i koppel, det är jag!
