Mina människor är så trötta ibland, särskilt husse. Han är nästan som en katt när han gömmer sig under kudden och täcket. Ibland när han har ont försöker matte och jag trösta honom och locka ut honom. Göra så att han blir glad och glömmer det onda. Matte ger honom kaffe i den svarta muggen som är hans favorit. Hon pratar med den mjuka rösten som jag tycker om att höra och det tycker nog husse också, för efter ett tag blir han allt vaknare och så kommer han fram under kudden/täcket och kravlar sig upp.
Men en del dagar har han så ont att han bara gnyr, och matte ser ledsen ut på ögonen, hjälplös och uppgiven på något sätt.
Det är sådana stunder jag önskar att jag var något mer än en katt, och kunde öppna dörrar och springa ut och hämta saker som gjorde husse bra och matte glad. För jag älskar dem så mycket.
Men nu är jag Wikki katt, och jag gör så gott jag kan. Jag spinner kattmagi till dem ofta och så funderar jag ut tricks så att de skrattar i alla fall. Att människor skrattar känns bra, det är nyttigt för dem.
Idag ska jag försöka repetera mitt trick ”Viktlös katt i omöjlig ställning på kanten av tornet” för det gillade matte! ”Look, no paws!”
… eller så ska jag köra ”Titta jag imiterar The Hunchback of Notre Dame!”
